"militanta feminister och kommunister"

Jag brukar ibland säga att jag är väluppfostrad. Jag svär visserligen en del, men använder sällan överord eller förolämpningar i politiska samtal med motståndare. Jag har inget som helst problem med att kalla Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti, och är beredd att försvara och motivera den åsikten öga mot öga med dem. Det är inte svårt eftersom deras politik är rasistiskt uppbyggd, tänkt och motiverad. Jag ser det inte som smutskastning eftersom jag kan motivera.

Men hur tänker Kristina Jonäng, regionråd för Centerpartiet i Västra Götalandsregionen? I en bloggpost som kommenterar valet på "vi gjorde allt rätt"-sättet, kommer smutskastande drapor av ett sorgligt slag.

"Det gjorde att antidemokratiska krafter, militanta feminister och kommunister kunde håva in segrar".
"Militanta socialister förklädda till feminister övertygade över tre procent av väljarkåren." 

Som sagt. Jag kan använda ord som motparten vänder sig mot, men jag kommer att motivera och förklara varför. Jag är nyfiken på var Kristina Jonäng hittar kommunister och militanta socialister.

Det är sorgligt med smutskastare som inte vågar ta en öppen debatt. Det är den typen av politisk diskussion som alienerar många väljare. Väljarna förtjänar och vill ha en öppen, saklig diskussion om politikens innehåll och samhällets utveckling. Inte simpelt dyngspridande.

Öppet brev till alla som röstat SD

Låt oss få veta. Jag hoppas att ni 13% som röstat på SD nu vågar vara öppna med att ni gjort det. Sätt på er en SD-knapp och låt oss få veta. Låt oss prata politik, rasism, klassklyftor och sänkta skatter. Sluta gömma er i anonymiteten utan kör på och berätta varför ni valde SD. Berätta vid fikarumsbord, spårvagnshållplatser och andra ställen. Inget "Jag är inte rasist men", inga fördomar, utan låt oss hålla oss till det som är, inte det ni misstänker eller tror eller har hört. Låt värderingar och människosyn komma upp till ytan. Låt oss antirasister få prata med er, diskutera, prata, resonera och kom igen nu, ni måste våga bli ifrågasatta om vad som lockade er med ett parti med nazistiska rötter. Låt mig höra vad ni gillar med riksdagsledamöter som rasistsvingar järnrör på gatan, och som vill stoppa en fri press. Låt oss prata. Låt oss svenskar diskutera politik på riktigt.

Håkan med på tio bästa. Jag menar elva, nej tretton

Håkan Hellström igår 7 juni var bra. Väldigt bra. Troligen det bästa jag sett honom. Eller kanske inte. Vi satt högt upp på en av långsidorna, och ljuder var allt annat än jättebra, pratet nådde oss inte och sången var väldigt burkig. Men samtidigt satt vi och såg spårvagnarna som körde förbi, och såg allt från Johanneberg via Guldheden och Sandarna till Ramberget. Den vyn tillsammans med 70000 personer som sjunger med, tänder mobiler och Är, är magiskt.

Fast gårdagens största upplevelse var kanske ändå att min fjortonåriga dotter Tova var på konserten. Jag gav henne två biljetter i födelsedagspresent och hon hade en kompis med sig. Hennes första konsert någonsin. När jag pratade med henne efteråt sade hon "Det största jag nånsin upplevt". Tur för henne som börjat så stort och jag är säker på att hon kommer att ha många fantastiska konsertupplevelser framför sig.

Då satte mitt gamla minne igång om att minnas mina bästa konserter nånsin. Listor är en omöjlighet. Men jag satte mig och försökte minnas särskilda konsertupplevelser. Jag hade några begränsningar. 1) Det jag minns. 2) Just konserter. 3) 10. Det blev 11.

Kronologisk ordning:

Imperiet, Musikfiket Varberg, 1985
The Pixies, Roskilde 1989
Waterboys, Mejeriet Lund 1989
Docenterna, Hultsfred 1991
Popsicle, Hultsfred, 1992
U2, Scandinavium, 1992
Bob Hund, Kåren Göteborg, 2001
Kent, Röda sten, Kalasturnén 2002
Säkert, Way out west 2007
Laleh, Way out west 2012
Håkan Hellström, Ullevi 2014

Fortsatta minnen dyker upp.
Teenage fanclub, Trädgårn 2010
Billy Bragg, Way out west, 2012

Sverige, Kentfest, Nya Ullevi, 1 juni 2014

Ibland händer Det. Ett särskilt ögonblick som tydligt ristar in sitt minne medan det händer. I söndags kväll var ett sådant när Jocke Berg ordnade en fem minuter lång antirastisk manifestation på Kentfestivalen på Nya Ullevi.

Vi har ett gemensamt ansvar att sparka ut dom rasistiska krafterna ur riksdagen... ...Det är viktigt att vi gör det med våra röster och inte med våld. Det är våran skyldighet. Skyll inte ifrån er.  För dom kommer att finnas där, dom jävlarna.

Sedan kom "Sverige". Jag vill framhäva de tre fantastiska körtjejerna (Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Beatrice Eli) som lyfte Kents ibland kyliga musik till ännu mer värme. Det var så strömmande-tårar-vackert att stå där som en av 14000 som sjöng "Välkommen välkommen hit, vem du än är, var du än är".

Det är Sverige 2014 och vi kommer att vinna om vi bara är många.

Igår VALU - imorgon SCB - jag tror faktiskt att Vänsterpartiet ligger på över 8% just nu

Jag sitter här kvällen efteråt och försöker förstå vad som hände. Ett grattis till Mp och FI. Renodling och fokus på enskilda frågor och optimism fungerar. Och obehaget. Mer om det sen.

Men jag börjar med Vänsterpartiet. Det är klart att det känns som en besvikelse med 6,3%. Men vad består besvikelsen i egentligen?

Är det en besvikelse för att VALU gav oss 8,1% tidigt på kvällen och vi cashade in två mandat?

Eller är det en besvikelse för att de sammanvägda mätningarna nu på slutet haft Vänsterpartiet på ungefär 8,5%?

Och. Hur är det egentligen? Jag menar, tidigare har människor jag pratat med tagit för givet att FI:s röster nästan rakt av tagits från Vänsterpartiet. Det var en vanlig tolkning efter förra EU-valet när FI fick 2,2% medan Vänsterpartiet backade. Med tanke på att V + FI nu fick 11,6%, har det uppenbarligen hänt något annat. Inte minst eftersom 85% av FI:s väljare enligt VALU definierar sig som vänster. Det är inte direkt besvikna folkpartister. Det är en vänsterfeministisk våg som är så tydlig.

Dessutom går det att läsa sig till att Vänsterpartiet i själva verket fick sina nästan 9% bekräftade igår. VALU frågade vilket parti folk skulle röstat på om det hade varit riksdagsval. Vänsterpartiet fick 8,1% i VALU, vilket är en överskattning av det faktiska valresultatet. Samtidigt svarade 11,6% av de tillfrågade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var riksdagsval. Med lite matematiska omräkningar byggt på felskattningen ger det 8,55%.

Här till vänster ses det senaste årets sammanvägda data från samtliga opinionsundersökningar. Som synes var det ett minitapp i april, men annars är det lika stabilt som nivån på girigheten i ett välfärdsbolag.

Min gissning är att SCB imorgon bekräftar uppgången och ger Vänsterpartiet minst 8,2%, och SCB brukar förutspå valresultat bra. Jag tror FI får 2,8% i SCB:s mätning.

1 maj kan vara som en bal på slottet*

Vänsterpartiet Majorna har en bra slogan! 

1 maj var sådär ganska perfekt, för det som var 1 maj-relaterat. Vädret fint, opinionsmätningarna i medvind för V och min äldsta dotter demonstrerade för första gången bredvid mig.

Ja. Min äldsta dotter Tova gick för första gången i tåget utan att ligga i barnvagn. Hon brukar då och då fråga mig saker om politiska uttryck och testar och frågar mig "Pappa, vad betyder feminist?", "Pappa, är du feminist?" och jag svarar "Ja, självklart", varpå svaret kommer "Bra". Jag älskar hennes kommentarer om hur dålig Reinfeldt är, där hon applicerar sin enkla Robin Hood-matematik. Förra valet när hon var 10 år, frågade hon massor om det blåa och det rödgröna laget. Och nu gick hon där bredvid mig i demonstrationen, av fri vilja. Hon frågade mig vad vi skulle demonstrera för och emot, och mitt svar fick henne att svara "Ok, bra!" Nästa val får hon rösta. Det känns alldeles fantastiskt.

Vänsterpartiet ökar. Ulf Bjereld, som jag skämtsamt kallar rikslikare för demonstrationsdeltagande i Göteborg skattade att Vänsterpartiets tåg hade 4500 deltagare, en ökning från ca 4000 förra året (enligt Ulf). Partiet skattade högre, och jag såg tåget kan skulle också höja lite, men det är jämförelsen och ökningen som är viktigast. Vänsterpartiet ökar för tredje eller fjärde året i rad.

Och Feministiskt initiativ lockade 3500 i sin demonstration. Det är optimistiskt varje gång en hör FI och de har medvind i medierna just nu. Jag tror det kan räcka både till Bryssel och till riksdagen med den mediala medvinden. Tidningarna skriver bara positivt om dem just nu, och det brukar betala sig.

Bara en sak om Fi. Det är fruktansvärt ohederligt att hävda att alla andra partier är lite veka som antirasister. Gudrun Schyman vet bättre än så, hon vet att Vänsterpartiet inte har något att skämmas för där. Men osynliggörandet och ihopklumpandet av V med andra partier är en av FI:s centrala delar i strategin, som det ser ut. Trist.

Slutligen festen. Ett parti med självförtroende ordnar fester som den här på 1 maj. 900 socialister och feminister fyllde Pustervik till bredden med prat, musik under "Välfärden är inte till salu" och lite dans. José Gonzalez uppträdde med sitt lugna gitarrspel, Sator var charmiga och gav mig och Frida Hultsfred-92-feeling, Hunt stod för feministisk shoegazing och El Perro del mar gjorde sin grej med finbesök av Jens Lekman. En väldigt fin kväll, och en fantastisk marknadsföring av Vänsterpartiet Göteborg bland allmänna vänsterväljare som säkert kan välja Vänsterpartiet efter en sådan fin kväll.

* Alltså efter att vi avskaffat monarkin och har republikansk bal på slottet efter att vi avskaffat monarkin och typ byggt om huset till lägenheter.

Välkommet med mer fokus på feminism

Jag hade kanske rätt. Jag har i några veckor haft på känn att Feministiskt initiativ växer i opinionen, men utan att kannibalisera på Vänsterpartiet. Så är det. Därför blev jag inte förvånad idag över att Fi hade vuxit en procent i DN/Ipsos mätning, samtidigt som även Vänsterpartiet går upp 1,8%. 9,4%, även om det bara är Ipsos!!! Jag gillar deras framgång. Sverige behöver fler partier än Vänsterpartiet som driver på och debatterar i feministiska frågor. Alla som vill mot ett mer jämställt Sverige vinner på att feminismen tar mer plats i det offentliga samtalet.

Jag tror att Fi lyckas locka mittenfeminister med sitt peppiga sociala medierkampanjande och att tona ner att de faktiskt är vänster. De är otroligt skickliga, entusiastiska och har ju Gudrun, den skarpaste politiska kommunikatör jag sett under mina politiskt intresserade år. Med tanke på hur mycket uppmärksamhet FI får och hur fadda Socialdemokraterna och Folkpartiet och även Miljöpartiet är i feministiska frågor är framgången ganska väntad. Det är rimligt för en högutbildade medelklass att vilja mer feminism i Sverige. Ett exempel är att Socialdemokraterna har 19 män och 10 kvinnor som förstanamn på sina riksdagslistor. Alltså ärligt, det är faktiskt pinsamt.

Det blir intressant att se fortsättningen. När nya partier kommit in i riksdagen har det byggt på att tidningar och opinionsmätare har hjälpts åt att skapa en berättelse om framgång som har blivit en självgående berättelse. DN och Ipsos gör det första gången när de synliggöra att Fi går upp till 2,3 procent. Det ska bli intressant att se om den berättelsen får tillräcklig kraft för att kunna explodera innan Almedalen. Närmar de sig 4% innan Almedalen har de definitivt chans att komma in i riksdagen.

En särskilt intressant fråga är att se hur väljarna med alla partikompasser som florerar nu kommer att reagera när FI:s likhet med Vänsterpartiet blir tydligare. Jag är inte säker på att det gynnar FI, men jag kan ha fel.

Lisa Ewald är för övrigt hysteriskt rolig på Politism om just den här frågan.