Fastna aldrig i din retorik

Jag läser bok om romarriket och påminns därför om historien om kejsarens slav vars uppgift sägs ha varit att viska "Memento mori" i kejsarens öra, för att påminna kejsaren om att han var dödlig.

Jag tänker mycket på den metaforen när jag tittar mig omkring i Västra Götalandsregionen. Den blågröna politiska ledningen gjorde en nästan odödlig satsning på hälso- och sjukvården. 750 miljoner, sjuhundrafemtio miljoner, pumpades ut i pressmeddelanden och sades flera gånger i talarstolen i regionfullmäktige nu i juni. Problemen med vårdköer, köer på akuten och överbeläggningar skulle försvinna nu när den stabila blågröna ledningen löste alla problem.

Wow, liksom!

Det var bara det att det hände inget. Eller lite. Sjukhusen har fortsatta ekonomiska problem, köerna inom vårdgaranti är lika långa eller längre, köerna på akuten samma sak och överbeläggningarna är lika många och illavarslande som förut.

Som om 750 miljoner försvann i ett svart hål.

Men sanningen, som någon slav borde viskat till någon kejsare, var att av alla dessa miljoner var 200 miljoner gamla miljoner som sjukhusen redan hade, och 300 miljoner drogs bort när effektiviseringskravet för hälso- och sjukvården återinfördes. Det var bara en tredjedel av satsningen kvar när verklighetsmatematiken satte in.

Nog fanns det en opposition som i december 2014 viskade om att dessa pressmeddelandepengar inte var riktiga pengar. Som sade att 750 miljoner inte var 750 miljoner utan 250. Men det fanns fortfarande kejsare som räknade i uppblåst valuta när budgetdebatten gick av stapeln förra veckan.

Det är ett problem med växelkursen mellan ett pressmeddelande och ett sjukhus. Nu har vi sjukhus som saknar verkliga pengar och en politisk ledning som pratar om uppblåsta pengar.

Det är farligt att fastna i sin egen retorik. Retoriken är vackra ord, men patienter vårdas inte av vackra ord, utan av verkliga människor. Som ska ha lön.

Någon borde påminna tydligare om kejsarens dödlighet.

Det faktum att de romerska kejsarna oftast var väldigt dödliga och mördades till höger och vänster kan säkert tjäna som någon varning. Men det får vi väl prata om på valdagen 2018.

Den blåa autopiloten kör på

Ett gammalt skämt om Fredrik Reinfeldt löd att om någon väckte honom på natten när han var rättspolitisk talesperson så satte han sig upp och ropade "Fler poliser". När han blev partiledare ersattes detta av "Sänkta skatter". Jag funderar lite på vad miljöpartister i den blågröna politiska ledningen för VGR säger om en väcker dem på natten.

På dagens möte med Regionstyrelsen behandlades ett ärende om närsjukvård i Göteborg. Bakgrunden är väldigt enkelt. Göteborgarna blir fler men det saknas kapacitet för att ge dem de läkarbesök och de operationer de behöver. Lokalerna både för Frölunda och Lundby sjukhus är gamla och snart uttjänta. Angereds närsjukhus står färdigt i höst, men det behövs ytterligare kapacitet. Tjänstemännen föreslår därför ett nytt närsjukhus med dagkirurgi i Frihamnen och ett nytt närsjukhus (utan kirurgi) i Frölunda.

Vänsterpartiet landade efter att ha funderat länge, i förslaget att föreslå att Angereds närsjukhus snabbt byggs till med ytterligare operationssalar för att få en snabbt ökad kapacitet. Närsjukhusen i Frihamnen och Frölunda är många år bort innan de ens kan börja byggas. Vi vill också utreda om Frölunda eller Högsbo är den bästa tomten. 

I princip var Socialdemokraterna och vi överens.* Vänsterpartiet tog också klart ställning mot upphandling av något av sjukhusen, inklusive Angered. Detta var helt i enlighet med tjänstemännens förslag, som för dagkirurgiska centrum föreslog att de ska vara i egen regi för att kunna samarbeta bäst med våra egna större sjukhus.

Men den blågröna politiska ledningen visade färg, och tyvärr visades färgen blå. Mot tjänstemännens förslag slängde de in att ett sjukhus som ska byggas om kanske fem år ska drivas privat. Fem år i förväg! De gjorde exakt samma sak när ett beslut om starroperationer fattades för två veckor sedan. Det fanns ett val att satsa på att driva det i egen regi, men de valde upphandling.

Jag oroas över den rabiata privatiseringsiver som den blågröna politiska ledningen kör på med. Och jag förvånas över att Miljöpartiet som var ett klokt parti i den tidigare politiska ledningen, så lätt och enkelt går med på att ständigt landa i privatisering som lösningen. Jag är inte den som väcker miljöpartister på nätterna, men jag vet inte om jag skulle våga. Då kanske ännu ett sjukhus skulle ryka till någon vårdkapitalist. Eller så skulle de nostalgiskt längta tillbaka till den tid då förslagen till upphandling kom från socialdemokraterna.*

* Fotnot. Socialdemokraterna föreslog i den förra politiska ledningen en upphandling av tre småsjukhus i Fyrbodalsområdet. Tjänstemännen kom med förslaget, men det var avstämt med ledande politiker. 

Sexistiskt eller feministiskt? - Historieätarna och Mad men

I senaste avsnittet av Historieätarna nådde Erik Haag nya bottennivåer av uppmärksamhetssökande manlighet. Han började sedvanligt med att näcka framför den uppenbart besvärade stylisten. Och senare i programmet hade han en scen där han alldeles för länge fick skreva i sina leopardtanga och prata in i kameran. Det är bara två av många exempel på hur han ställer sig i vägen för programmets innehåll. En av anledningarna till att jag inte föll för Landet Brunsås var att det där var två män som ställde sig i vägen för innehållet. De gör programmet sämre med yta, blingbling och skämtsamt bufflande.

Men frågan här är ju hur Historieätarna ska tolkas. Programmet gestaltar kvinnlig underordning och drar upp den till ytan. Det bjuds in experter som pratar om den frågan. Och inte minst blickar Lotta Lundgren in i kameran och slänger ur sig underbara små kommentarer om hennes underordning. Så nog finns det där, och nog är det tydligt. Det återkommer i varje avsnitt, och jag måste säga att jag inte minns om det var lika tydligt första säsongen.

Natalia Kazmierska skriver i Aftonbladet och ställer frågan om Historieätarna är en total könskollaps. Hon fokuserar på Erik Haag, och har också exemplet på hur han avbryter och stör samtal med kvinnliga gäster. Även Karins konstgrepp har skrivit om Erik Haags jobbiga snoppande. Hon sätter fokus på hur stylisten utsätts för hans blottande, och det är obehagligt oavsett om hon är med på det eller inte.

Jag reflekterar över den här kritiken och försöker reda ut frågorna som väcks om programmet är frigörande eller bekräftande av könsroller. Jag lutar åt det första. Det finns en tydlig vinkling i innehållet som tar upp bristen på jämställdhet som en tydlig fråga. Därmed är det tydligt att Erik Haag gör programmet sämre. Han flamsar med rockar, kalsonger och annat, och tar därmed intressant tid från innehåll som skulle gjort programmet bättre. Jag undrar över syftet, och undrar över vilka som tycker att det flamset gör programmet bättre. Kanske är jag bara elitist? Men jag kommer på mig själv att längta efter ett program där ytterligare en kvinnlig programledare tillsammans med Lotta Lundgren reser i historien och granskar jämställdhet.

Det går att göra en motsvarande tolkning av Mad men. Jag älskar den serien, och tycker den är en väldigt välgjord beskrivning av en kvinnlig frigörelse som kommer men som går så otroligt långsamt. För mig är det en självklart tolkning. Sexismen finns där, såklart, männen jobbar jobbar, är dåliga pappor, dricker sprit och är otrogna. Men det finns ju ett Revolutionary Road-liknande tema av att både männen och kvinnorna mår dåligt i de fastlåsta könsrollerna. Don och Pete är tydliga exempel

Men sen fick jag höra att manliga reklamare älskar serien, och att de ser den som en jubelserie för manligt presterande och frihetsgrad att inte ta ansvar för helheten. Och då måste jag tänka efter.

Då slår det mig. Det som saknas i Mad men är straffet. Filmer och TV-serier är ofta moralistiska och bestraffar de som gör fel och belönar de som gör rätt. Ett exempel är att kvinnor som har sex eller visar brösten i skräckfilmer nästan alltid dör. Eller som i ett gammalt TV-program som slutade med att en snygg kvinna fick en hink vatten över sig när hon hade gjort bort sig nu igen. Överhuvudtaget är just TV-serier ofta skrivna med ett tydligt moraliskt upplägg. Den som revolterar mot den moraliskt goda makten blir bestraffad. Om Mad men vore en sexistisk serie skulle Peggy blivit bestraffad mycket mer än den dagliga förnedring patriarkatet utsätter henne för. Visst slipper männen de straff de borde få för otrohet, våldtäkt och annat, och visst får kvinnorna göra offer (ha sex med en kund) för att få en belöning i form av karriär eller pengar. I all sin vidrighet tror jag ändå att 60-talet var ungefär så. Att övermoralisera med dagens synsätt skulle göra serien sämre, även om den omedelbara känslan i magen skulle vara ett större "Yes!"

Nu förstår jag!

När det stod klart att SD skulle fälla regeringens budget och nyvalet närmade sig, funderade jag. Kommer SD att gå upp eller ner av detta? Jag grävde i magkänslan, analysverktygen, funderade och pratade med folk. Det som kom ut. 

- Ja, kanske det. Eller inte.  

Jag hade inte en aning. Nyvalet skulle för mig lika väl kunna leda till att SD gick upp till 18% som att de sjönk till 7%. Jag har tänkt att det är känslor och inte rationella överväganden som styr väljarna i valet av SD. Jag förstår - ännu inte - vad som styr dessa väljare. Det har pratats om S-väljare som fanns två val i M och nu 2014, stack till SD. Vi har läst att det är borgerliga väljare som stod för SD:s ökning  Vi vet att de prioriterar invandringsfrågan högre än övriga väljare. Vi har hört att SD:s väljare misstror demokratin. Det har forskats, gissats och spekulerats. 

Men idag dök det upp en artikel som kanske gjorde att jag förstår igen. Två forskare i analytisk sociologi från Linköping, har frågat väljarna och de hittar: 

Beror Sverigedemokraternas valframgångar på missnöjde med de etablerade partierna? Nej, är svaret i en ny undersökning. Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras intoleranta och främlingsfientliga attityder, skriver två forskare från Linköpings universitet. 

Det finns inga större skillnader mellan SD:s väljare och övriga i hur högt förtroende de har för det politiska systemet. Sannolikheten att rösta på SD styrs väldigt lite av hur stort förtroende någon har för det politiska systemet. Det är alltså inte (tydligt) rättshaverister och bittra antidemokrater.

Forskarna har en annan förklaring. De har ställt frågor som handlar om människor vill ha en muslim som granne, vårdgivare eller familjemedlem. Övriga partiers väljare är relativt överens (förutom KD i synen på att få en muslim som familjemedlem). Det ligger på runt 90% för de flesta partiers väljare. SD ligger på mellan 25% (för familjemedlem), 55% (vårdgivare eller granne). Forskarna sammanfattar de med torra, kalla, hårda ord.

Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras extremt intoleranta och främlingsfientliga attityder. 

Vi får se, rapporten kommer imorgon tydligen. Men det ligger en paradox i det här resultatet. Det är tillbaks på ruta ett, tillbaka till att se SD:s väljare är mycket mer rasistiska än svenskarna i gemen.

Och då väcks den obehagliga frågan. Hur rasistiska är egentligen svenskarna?

Till vad tjänar godheten? (Brecht)

Till vad tjänar godheten

Till vad tjänar godheten
när man genast slår ihjäl de goda?
Eller de som man är god mot
blir ihjälslagna?

Till vad tjänar friheten
När de fria måste leva bland de ofria?

Till vad tjänar förnuftet
när man bara kan skaffa sig
den mat alla alla behöver
genom att vara oförnuftig.

Istället för att bara vara god
gör allt
för att göra godheten möjlig
Eller än hellre
Gör den överflödig!

Istället för att blott och vart vara fri
gör allt
för att göra alla fria
Ja gör frihetskärleken
överflödig

Istället för att vara oförnuftig
gör allt
för att göra den enskildes oförnuft
till en dålig affär!

Bertolt Brecht

10 skivor som betytt mycket för mig

Vänner har skrivit på Facebook om tio skivor som betytt mycket för dem. Det ska skrivas snabbt. Så jag skriver snabbt.

Uprising, Bob Marley
Jag vet inte om det var den skivan som gjorde mig till socialist, men den gjorde mig till reggaediggare hela gymnasiet.

Blå himlen blues, Imperiet
Gymnasiets viktigaste musik. Världens bästa konsert.

The first chapter, The Mission
Sisters of Mercy var kanske bättre, men det var the Mission som väckte de starkaste känslorna och som tillsammans med Imperiet satte tonen för att ändra min musiksmak i en svartare riktning. Jag kan fortfarande minnas känslan av hur ljudet började släpa när batterierna i freestylen tog slut på tågresor till och från lumpen.

Kiss me Kiss me kiss me, The Cure
Det började när jag gjorde lumpen, och jag läste Främlingen av Albert Camus. Musiken kom efteråt. Världens mest manodepressiva skiva, från låtar som får mig att garanterat dansa till perfekta låtar att gråta till.

Doolittle, The Pixies
Jag minns när jag hörde och såg "Monkey gone to heaven" på MTV. Jag minns ännu bättre när jag ensam gick och tittade på The Pixies på Roskilde 1989. Förtrollad, knockad och fast för livet. Surfer Rosa är i efterhand en bättre skiva, ännu galnare och spretigare, och med världens bästa låt "Gigantic", Men det var ju med Doolittle kärleken började.

Loveless, My Bloody valentine
Det var tuggmotstånd innan jag föll för det. Men det där kassettbandet rullade oändligt många varv med sitt släpiga ljud, förstärkt när batteriet började ta slut. Sen köpte jag skivan, och det var inte riktigt lika släpigt.

Popsicle, Popsicle
Jag kan fortfarande känna ett enormt lugn i hela kroppen när jag hör första tonen på "Hey princess". Jag kan fortfarande känna en hel mängd av intensiva känslor när jag hör "Sandy" och minns kakafonin i slutet på deras konsert på Hultsfred 1991.

Verkligen, Kent
Jag blev knockad av första skivan, men Kent blev riktigt viktiga för mig först med den andra. Det finns en känsla som sänker puls och väcker tankar. En fascinerande sak med skivan är också kvaliteten på de låtar (Verkligen, Rödljus, Helt ny karriär) som inte platsade på skivan.

Ett kolikbarns bekännelser, Håkan Hellström,
Viktigaste var ju ordet. Jag gillade Håkan från början, men det var med Brännö serenad och andra låtar på den här skivan som han blev verkligt viktig.

Säkert!, Säkert
Vad ska en säga? Perfekt poplyrik med feministiska vardagsberättelser om utsatthet, avundsjuka och ensamhet. Ingen kan få mig att förstå min egen historia så bra som Annika Norlin.

Vad kom inte med? Rage against the machine, Bob Dylan, Beatles, The Smashing pumpkins, KSMB, Okkervil river

"You can't win an election with half a brain"

Jag har under en dryg månads tid levt med en väldigt bra bok. "The political brain - the role of emotion in deciding the fate of our nation". Författaren är neuropsykiatrisk forskare som bland annat forskar om hur subliminala budskap i reklam och politisk kommunikation påverkar oss.

Boken har tillkommit ur en kontext där bara två demokratiska presidenter i modern tid har blivit omvalda. Den förste var Roosevelt och den andre var Clinton. Efter att boken skrivits (och garanterat påverkat demokratiska partistrateger) har Obama också blivit omvald.

Jag tar med mig många saker från boken. Den är välskriven, nördigt informativ om amerikansk politik och generös med citat från olika tal och debatter från amerikanska presidentvalskampanjer. Det blir plötsligt mer begripligt hur tämligen odrägliga och inkompetenta republikanska presidenter har blivit valda och omvalda. (Svaret är Karl Rove, och hans onda geni i att manipulera känslor i valkampanjer.) Det blir begripligt hur George Bush d.y. lyckades göras till "the ordinary guy" trots att han var genuin ekonomisk överklass.

The role of emotion
Boken börjar med att slå fast att val vinns med känslor, och att undermedvetna värderingar är grundläggande att förstå. Han redogör för modern forskning om hur det undermedvetna spelar stor roll i vilket parti eller vilken kandidat vi väljer i ett val. Därför att det undermedvetna styr vårt beslutsfattande. Utifrån den kunskapen handlar en bra valkampanj om följande.

1) Styra väljarnas positiva känslor om ditt eget parti (eller kandidat)
2) Styra väljarnas negativa känslor om motståndaren

Det viktigaste är att ha en bra grundberättelse. Och att kunna använda den grundberättelsen på olika sätt i olika grupper och olika delstater. Och att slå tillbaka, hårt, om en blir angripen.

Republikanernas framgångssaga 
Han hyllar republikanerna just för att de varit skickliga i att ha en bra grundberättelse under lång tid. De har sedan (den väldigt hyllade) Reagans dagar byggt hela sitt parti på att vara mot "big government" och att stå på den enskilde amerikanens sida. De är tydliga. I den grundberättelsen har de lyckats väva in moralfrågor som handlar om vapen, religion, sex, chauvinistisk nationalism och liknande, och demokraterna har famlat om hur de ska bemöta dem. Det är en väldigt manlig kodad berättelse såklart, men en tydlig och effektiv och väl känd. Den motpol de pekat ut har varit den klåfingriga liberala eliten vid de fina universiteten och i demokraterna. Dessa hr målats upp som några som vill detaljreglera människors liv. Genom att styra grundberättelsen för hela valrörelsen har de kunna styra bort diskussionen från att de är den ekonomiska överklassens parti, lierade med big business och helt utan hjärta.

Lustmordet på demokraterna
Demokraterna utsätts för ett veritabelt lustmord i boken, för hur dåliga kampanjer de drivit. En namngiven demokratisk strateg är 0 av 7 i presidentval. (Han var inte med i Obamas kampanj.) Westen beskriver demokraterna som att de har en självbild att de har rätt i sak. De tror sig ha så rätt i sak och är så övertygade om att deras fakta slår republikanernas fakta att de skriver tvättlistor som de går till val på istället för att ha en grundberättelse om vad kandidaten vill med USA. De vet ju att de har rätt, liksom! Clinton var ett undantag, liksom Obama, som bägge byggde sina kandidaturer på en grundberättelse. Istället är den typiska valkampanjen att de har tio program eller reformer som de vill genomföra, som de kan argumentera för utan och innan. Men... det väcker inga känslor. Jag känner igen både mig själv och mitt parti och förstår även varför både Al Gore och John Kerry förlorade sina val.

Ja, oj vad jag känner igen Vänsterpartiet. Vår valrörelse 2014 var ett undantag i att ha långa tvättlistor med saker och förslag.

Ser inte amerikanska demokrater på West wing? 
Boken skrevs 2007, med Gores och Kerrys förluster i färskt minne. Bägge lyckades förlora mot Bush. När jag läser om deras debattmisstag, och att de inte använde sina styrkeområden, tänker jag på West wing. Bartlett görs ju i serien till en president som är väldigt duktig på just de saker boken handlar om. Så tänkte jag ofta, men sen insåg jag att jag kanske dyrkar den fiktive Bartlett just för att han är intellektuell och en genialisk talare. Han kanske inte skulle väckt känslor hos marginalväljarna i USA eftersom han var liberal elit?

"Why is counterpunching so important? Because failing to counterpunch costs elections."
En sak återkommer hela tiden, nämligen demokraternas svaghet när de blivit smutskastade. Westen återkommer till några "tänk om" vid olika tillfällen i Al Gores och John Kerrys valkampanjer när de backat från smutskastningar regisserade av Karl Rove. Alla perfekt upplagda, skickligt gjorda reklamfilmer eller påhopp. Och nästan alla har fått reaktionen att valstrateger eller medhjälpare gått ut och gnällt om smutskastningen istället för att kandidaten själv gått till motangrepp. Vissa av motangreppen han skrivit är otroligt snyggt formulerade. Han blottlägger republikanernas billiga knep i att subtilt spela på rasism i sydstaterna (det är ju det undermedvetna som får människor att välja en kandidat, och många har rasistiska värderingar nere i den amerikanska södern), och visar i ett effektivt exempel på hur dessa rasistiska knep kunde synats med ett tydligt motangrepp.

Skräddarsy budskap genom att koppla ihop 
En av mina favoritpassager är hans recept för att vinna manliga jägare och fiskare i just stater med mycket landsbygd, grupper som röstar övervägande republikanskt. I en elegant passage skriver han ett förslag till ett tal eller reklamfilm som klär av republikanernas naturfientliga politik. Talet väcker negativa känslor för republikanerna genom att koppla republikanerna till förorenade sjöar och skövlade skogar, och knyter därmed ihop miljöfrågan (som är liberal och tilltalar fler kvinnor) med jakt- (som hör ihop med den manligt kodade vapenfrågan) och fiskefrågan. Demokraterna blir plötsligt jägarnas och fiskarnas vänner, istället för att vara big government-eliten som vill ta ifrån dem jaktbössan. Elegant, och självklart. Knepet bygger förstås på att inte rada upp vad demokraterna vill, utan också att snyggt och elegant smutskasta eller i alla fall tydligt kritisera republikanerna för deras miljöfientliga politik. Samma exempel återkommer om vapenreglering, religion och andra politikområden.

På nätet finns exempel på olika budskap som testats på olika grupper och mätts, vägts och räknats på. Väl nördigt, men ändå intressant.

Sverige? 
Mycket är igenkännligt från en svensk kontext. Förutom att lära mig ännu mer om amerikansk politik och politisk kommunikation, så får jag många tankar om det som just varit.

Jag känner igen en hel del från Aron Etzlers Reinfeldteffekten. Hur skickliga Nya moderaterna var både 2006 och 2010 på att väcka negativa känslor om främst Socialdemokraterna. Men även hur skickliga Socialdemokraterna var fram till 1994 eller nåt sånt, på att ha sin urstarka grundberättelse om Sverige och Sveriges framtid.

Jag tänker också på alla de försuttna chanser som de partiledare som har mest makt och förtroende (Reinfeldt och Löfvén) hade att göra en välartikulerad utskällning av Jimmie Åkesson. Det finns några exempel i boken på hur latent rasism hos republikanska kandidater kunde fått en utskällning efter noter. Jag ser framför mig hur Stefan Löfven kunde lagt upp ett tal på Youtube där han gick igenom Åkessons rasism järnrör för järnrör, och sedan berättade om varför S politik var bra för den landsbygd där SD är/var/blev starka. Det hade varit underbart att se. Efter att ha läst om dagens partiledardebatt förstår jag att mer av dessa tydliga motangrepp idag riktades mot Jimmie Åkesson.

Jag kommer garanterat att återkomma till boken i fler skrivna texter.