Det här med samtiden och vart den är på väg alltså. Äntligen en känsla av ett framåt, ett bättre.
I synen på flyktingar och invandrare har det senaste halvåret varit en sorglig samtid i det offentliga samtalet. Reinfeldts öppna hjärta i all ära, det var tyvärr hans vinkling om arbetslösheten hos "etniska svenskar mitt i livet" som var samtidens signaturmelodi. Så sent som nu i veckan hade moderaterna tre interpellationer till Morgan Johansson om att riva flyktingläger och åldersbestämma flyktingbarn. Antirasism har definierats som extremism av betydligt fler än de rasister och sverigedemokrater som gör det med självklarhet.
Det har kort sagt varit rejäl motvind för en bred antirasism som kan förändra samhället. Det har varit mer av begreppsbråk och försöka distansera sig från en koppling till våld. Volymer, avvisningar och hårdare tag har styrt debatten.
Men nu. Nu. Händer något. Det rör sig en våg buren av humanism över Sverige. En våg av att bry sig om istället för att bli besvärad. Någon form av solidariskt uppvaknande har skett i breda kretsar. Möjligheten i en sådan våg är enorm.
Vi kan åter få en vardag, ett debattklimat, en tidsanda där antirasist är ett positivt ord, där kopplingen mellan antirasist och extremist tunnas ut och försvinner. Vi kan därmed få fler modiga människor som tycker att det räcker och säger ifrån även mot vardagsrasismens förtryckande språkbruk och fördomsfulla mentalitet. Vi ser idag hur fler människor ger, öppnar sina hem och skänker pengar. SD:s grogrund i det offentliga samtalet tunnas ut. Ivar Arpi är förvirrad om vad han ska skriva på Twitter. Jag är säker på att fler människor också säger ifrån om någon hotar en tiggare vid mataffären. Det känns bra att vara optimist i dessa frågor. Det är lättare att andas.
Det har hänt något även i partierna. Tänk så här. I förra veckan var allianspartierna griniga och hårdare tag-iga mot Morgan Johanssons inbjudan om att diskutera migrationspolitiken och integrationspolitiken. Det är svårt att tänka sig att något parti lika hårt kräver prat om "volymer" idag.
Just nu. Just nu rör det sig. Och det rör sig för första gången på länge i rätt riktning.
Nej, det rör sig inte exakt så som jag eller många antirasister till vänster skulle vilja. Men tamejfan, det rör sig, och det är det första glädjande på länge i den här frågan.
Vem vet vad som kan hända. I en rörelse buren av humanismen kan saker hända, kan volymer bli ett omöjligt ord att använda, kan bli så att syriska flyktingar får söka visum på svenska ambassader, kan bli så att flygbolag kringgår regelssystemet och tillåter flyktingar att flyga till Sverige, Norge eller andra länder, kan vi få fler människor som vågar säga ifrån mot vardagsrasism, kan Sverige få gehör i EU för ett kollektivt ansvarstagande, kan svenska kommuner ta ett gemensamt ansvar för att ta emot flyktingar.
Det finns många vackra saker som kan hända. Jag säger inte att alla kommer att hända. Jag kommer säkert att lämna min optimistiska humanistiska bubbla när verkligheten sätter in. Men tamejfan att något kommer att hända i praktiken.
Tills dess har i alla fall fler människor börjat tänka om en viktig fråga på ett klokare sätt. Och det är vackert i sig själv.
söndag 6 september 2015
tisdag 16 juni 2015
Fastna aldrig i din retorik
Jag läser bok om romarriket och påminns därför om historien om kejsarens slav vars uppgift sägs ha varit att viska "Memento mori" i kejsarens öra, för att påminna kejsaren om att han var dödlig.
Jag tänker mycket på den metaforen när jag tittar mig omkring i Västra Götalandsregionen. Den blågröna politiska ledningen gjorde en nästan odödlig satsning på hälso- och sjukvården. 750 miljoner, sjuhundrafemtio miljoner, pumpades ut i pressmeddelanden och sades flera gånger i talarstolen i regionfullmäktige nu i juni. Problemen med vårdköer, köer på akuten och överbeläggningar skulle försvinna nu när den stabila blågröna ledningen löste alla problem.
Wow, liksom!
Det var bara det att det hände inget. Eller lite. Sjukhusen har fortsatta ekonomiska problem, köerna inom vårdgaranti är lika långa eller längre, köerna på akuten samma sak och överbeläggningarna är lika många och illavarslande som förut.
Som om 750 miljoner försvann i ett svart hål.
Men sanningen, som någon slav borde viskat till någon kejsare, var att av alla dessa miljoner var 200 miljoner gamla miljoner som sjukhusen redan hade, och 300 miljoner drogs bort när effektiviseringskravet för hälso- och sjukvården återinfördes. Det var bara en tredjedel av satsningen kvar när verklighetsmatematiken satte in.
Nog fanns det en opposition som i december 2014 viskade om att dessa pressmeddelandepengar inte var riktiga pengar. Som sade att 750 miljoner inte var 750 miljoner utan 250. Men det fanns fortfarande kejsare som räknade i uppblåst valuta när budgetdebatten gick av stapeln förra veckan.
Det är ett problem med växelkursen mellan ett pressmeddelande och ett sjukhus. Nu har vi sjukhus som saknar verkliga pengar och en politisk ledning som pratar om uppblåsta pengar.
Det är farligt att fastna i sin egen retorik. Retoriken är vackra ord, men patienter vårdas inte av vackra ord, utan av verkliga människor. Som ska ha lön.
Någon borde påminna tydligare om kejsarens dödlighet.
Det faktum att de romerska kejsarna oftast var väldigt dödliga och mördades till höger och vänster kan säkert tjäna som någon varning. Men det får vi väl prata om på valdagen 2018.
Jag tänker mycket på den metaforen när jag tittar mig omkring i Västra Götalandsregionen. Den blågröna politiska ledningen gjorde en nästan odödlig satsning på hälso- och sjukvården. 750 miljoner, sjuhundrafemtio miljoner, pumpades ut i pressmeddelanden och sades flera gånger i talarstolen i regionfullmäktige nu i juni. Problemen med vårdköer, köer på akuten och överbeläggningar skulle försvinna nu när den stabila blågröna ledningen löste alla problem.
Wow, liksom!
Det var bara det att det hände inget. Eller lite. Sjukhusen har fortsatta ekonomiska problem, köerna inom vårdgaranti är lika långa eller längre, köerna på akuten samma sak och överbeläggningarna är lika många och illavarslande som förut.
Som om 750 miljoner försvann i ett svart hål.
Men sanningen, som någon slav borde viskat till någon kejsare, var att av alla dessa miljoner var 200 miljoner gamla miljoner som sjukhusen redan hade, och 300 miljoner drogs bort när effektiviseringskravet för hälso- och sjukvården återinfördes. Det var bara en tredjedel av satsningen kvar när verklighetsmatematiken satte in.
Nog fanns det en opposition som i december 2014 viskade om att dessa pressmeddelandepengar inte var riktiga pengar. Som sade att 750 miljoner inte var 750 miljoner utan 250. Men det fanns fortfarande kejsare som räknade i uppblåst valuta när budgetdebatten gick av stapeln förra veckan.
Det är ett problem med växelkursen mellan ett pressmeddelande och ett sjukhus. Nu har vi sjukhus som saknar verkliga pengar och en politisk ledning som pratar om uppblåsta pengar.
Det är farligt att fastna i sin egen retorik. Retoriken är vackra ord, men patienter vårdas inte av vackra ord, utan av verkliga människor. Som ska ha lön.
Någon borde påminna tydligare om kejsarens dödlighet.
Det faktum att de romerska kejsarna oftast var väldigt dödliga och mördades till höger och vänster kan säkert tjäna som någon varning. Men det får vi väl prata om på valdagen 2018.
tisdag 31 mars 2015
Den blåa autopiloten kör på
Ett gammalt skämt om Fredrik Reinfeldt löd att om någon väckte honom på natten när han var rättspolitisk talesperson så satte han sig upp och ropade "Fler poliser". När han blev partiledare ersattes detta av "Sänkta skatter". Jag funderar lite på vad miljöpartister i den blågröna politiska ledningen för VGR säger om en väcker dem på natten.
På dagens möte med Regionstyrelsen behandlades ett ärende om närsjukvård i Göteborg. Bakgrunden är väldigt enkelt. Göteborgarna blir fler men det saknas kapacitet för att ge dem de läkarbesök och de operationer de behöver. Lokalerna både för Frölunda och Lundby sjukhus är gamla och snart uttjänta. Angereds närsjukhus står färdigt i höst, men det behövs ytterligare kapacitet. Tjänstemännen föreslår därför ett nytt närsjukhus med dagkirurgi i Frihamnen och ett nytt närsjukhus (utan kirurgi) i Frölunda.
På dagens möte med Regionstyrelsen behandlades ett ärende om närsjukvård i Göteborg. Bakgrunden är väldigt enkelt. Göteborgarna blir fler men det saknas kapacitet för att ge dem de läkarbesök och de operationer de behöver. Lokalerna både för Frölunda och Lundby sjukhus är gamla och snart uttjänta. Angereds närsjukhus står färdigt i höst, men det behövs ytterligare kapacitet. Tjänstemännen föreslår därför ett nytt närsjukhus med dagkirurgi i Frihamnen och ett nytt närsjukhus (utan kirurgi) i Frölunda.
Vänsterpartiet landade efter att ha funderat länge, i förslaget att föreslå att Angereds
närsjukhus snabbt byggs till med ytterligare operationssalar för att få en
snabbt ökad kapacitet. Närsjukhusen i Frihamnen och Frölunda är många år bort innan de
ens kan börja byggas. Vi vill också utreda om Frölunda eller Högsbo är den
bästa tomten.
I princip var Socialdemokraterna och vi överens.* Vänsterpartiet
tog också klart ställning mot upphandling av något av sjukhusen, inklusive Angered. Detta var helt
i enlighet med tjänstemännens förslag, som för dagkirurgiska centrum föreslog
att de ska vara i egen regi för att kunna samarbeta bäst med våra egna större
sjukhus.
Men den blågröna politiska ledningen visade färg, och tyvärr
visades färgen blå. Mot tjänstemännens förslag slängde de in att ett sjukhus
som ska byggas om kanske fem år ska drivas privat. Fem år i förväg! De gjorde exakt samma sak när
ett beslut om starroperationer fattades för två veckor sedan. Det fanns ett val
att satsa på att driva det i egen regi, men de valde upphandling.
Jag oroas över den rabiata privatiseringsiver som den
blågröna politiska ledningen kör på med. Och jag förvånas över att Miljöpartiet
som var ett klokt parti i den tidigare politiska ledningen, så lätt och enkelt
går med på att ständigt landa i privatisering som lösningen. Jag är inte den som väcker miljöpartister på nätterna, men jag vet inte om jag skulle våga. Då kanske ännu ett sjukhus skulle ryka till någon vårdkapitalist. Eller så skulle de nostalgiskt längta tillbaka till den tid då förslagen till upphandling kom från socialdemokraterna.*
* Fotnot. Socialdemokraterna föreslog i den förra politiska ledningen en upphandling av tre småsjukhus i Fyrbodalsområdet. Tjänstemännen kom med förslaget, men det var avstämt med ledande politiker.
söndag 14 december 2014
Sexistiskt eller feministiskt? - Historieätarna och Mad men
I senaste avsnittet av Historieätarna nådde Erik Haag nya bottennivåer av uppmärksamhetssökande manlighet. Han började sedvanligt med att näcka framför den uppenbart besvärade stylisten. Och senare i programmet hade han en scen där han alldeles för länge fick skreva i sina leopardtanga och prata in i kameran. Det är bara två av många exempel på hur han ställer sig i vägen för programmets innehåll. En av anledningarna till att jag inte föll för Landet Brunsås var att det där var två män som ställde sig i vägen för innehållet. De gör programmet sämre med yta, blingbling och skämtsamt bufflande.
Men frågan här är ju hur Historieätarna ska tolkas. Programmet gestaltar kvinnlig underordning och drar upp den till ytan. Det bjuds in experter som pratar om den frågan. Och inte minst blickar Lotta Lundgren in i kameran och slänger ur sig underbara små kommentarer om hennes underordning. Så nog finns det där, och nog är det tydligt. Det återkommer i varje avsnitt, och jag måste säga att jag inte minns om det var lika tydligt första säsongen.
Natalia Kazmierska skriver i Aftonbladet och ställer frågan om Historieätarna är en total könskollaps. Hon fokuserar på Erik Haag, och har också exemplet på hur han avbryter och stör samtal med kvinnliga gäster. Även Karins konstgrepp har skrivit om Erik Haags jobbiga snoppande. Hon sätter fokus på hur stylisten utsätts för hans blottande, och det är obehagligt oavsett om hon är med på det eller inte.
Jag reflekterar över den här kritiken och försöker reda ut frågorna som väcks om programmet är frigörande eller bekräftande av könsroller. Jag lutar åt det första. Det finns en tydlig vinkling i innehållet som tar upp bristen på jämställdhet som en tydlig fråga. Därmed är det tydligt att Erik Haag gör programmet sämre. Han flamsar med rockar, kalsonger och annat, och tar därmed intressant tid från innehåll som skulle gjort programmet bättre. Jag undrar över syftet, och undrar över vilka som tycker att det flamset gör programmet bättre. Kanske är jag bara elitist? Men jag kommer på mig själv att längta efter ett program där ytterligare en kvinnlig programledare tillsammans med Lotta Lundgren reser i historien och granskar jämställdhet.
Det går att göra en motsvarande tolkning av Mad men. Jag älskar den serien, och tycker den är en väldigt välgjord beskrivning av en kvinnlig frigörelse som kommer men som går så otroligt långsamt. För mig är det en självklart tolkning. Sexismen finns där, såklart, männen jobbar jobbar, är dåliga pappor, dricker sprit och är otrogna. Men det finns ju ett Revolutionary Road-liknande tema av att både männen och kvinnorna mår dåligt i de fastlåsta könsrollerna. Don och Pete är tydliga exempel
Men sen fick jag höra att manliga reklamare älskar serien, och att de ser den som en jubelserie för manligt presterande och frihetsgrad att inte ta ansvar för helheten. Och då måste jag tänka efter.
Då slår det mig. Det som saknas i Mad men är straffet. Filmer och TV-serier är ofta moralistiska och bestraffar de som gör fel och belönar de som gör rätt. Ett exempel är att kvinnor som har sex eller visar brösten i skräckfilmer nästan alltid dör. Eller som i ett gammalt TV-program som slutade med att en snygg kvinna fick en hink vatten över sig när hon hade gjort bort sig nu igen. Överhuvudtaget är just TV-serier ofta skrivna med ett tydligt moraliskt upplägg. Den som revolterar mot den moraliskt goda makten blir bestraffad. Om Mad men vore en sexistisk serie skulle Peggy blivit bestraffad mycket mer än den dagliga förnedring patriarkatet utsätter henne för. Visst slipper männen de straff de borde få för otrohet, våldtäkt och annat, och visst får kvinnorna göra offer (ha sex med en kund) för att få en belöning i form av karriär eller pengar. I all sin vidrighet tror jag ändå att 60-talet var ungefär så. Att övermoralisera med dagens synsätt skulle göra serien sämre, även om den omedelbara känslan i magen skulle vara ett större "Yes!"
Men frågan här är ju hur Historieätarna ska tolkas. Programmet gestaltar kvinnlig underordning och drar upp den till ytan. Det bjuds in experter som pratar om den frågan. Och inte minst blickar Lotta Lundgren in i kameran och slänger ur sig underbara små kommentarer om hennes underordning. Så nog finns det där, och nog är det tydligt. Det återkommer i varje avsnitt, och jag måste säga att jag inte minns om det var lika tydligt första säsongen.
Natalia Kazmierska skriver i Aftonbladet och ställer frågan om Historieätarna är en total könskollaps. Hon fokuserar på Erik Haag, och har också exemplet på hur han avbryter och stör samtal med kvinnliga gäster. Även Karins konstgrepp har skrivit om Erik Haags jobbiga snoppande. Hon sätter fokus på hur stylisten utsätts för hans blottande, och det är obehagligt oavsett om hon är med på det eller inte.
Jag reflekterar över den här kritiken och försöker reda ut frågorna som väcks om programmet är frigörande eller bekräftande av könsroller. Jag lutar åt det första. Det finns en tydlig vinkling i innehållet som tar upp bristen på jämställdhet som en tydlig fråga. Därmed är det tydligt att Erik Haag gör programmet sämre. Han flamsar med rockar, kalsonger och annat, och tar därmed intressant tid från innehåll som skulle gjort programmet bättre. Jag undrar över syftet, och undrar över vilka som tycker att det flamset gör programmet bättre. Kanske är jag bara elitist? Men jag kommer på mig själv att längta efter ett program där ytterligare en kvinnlig programledare tillsammans med Lotta Lundgren reser i historien och granskar jämställdhet.
Det går att göra en motsvarande tolkning av Mad men. Jag älskar den serien, och tycker den är en väldigt välgjord beskrivning av en kvinnlig frigörelse som kommer men som går så otroligt långsamt. För mig är det en självklart tolkning. Sexismen finns där, såklart, männen jobbar jobbar, är dåliga pappor, dricker sprit och är otrogna. Men det finns ju ett Revolutionary Road-liknande tema av att både männen och kvinnorna mår dåligt i de fastlåsta könsrollerna. Don och Pete är tydliga exempel
Men sen fick jag höra att manliga reklamare älskar serien, och att de ser den som en jubelserie för manligt presterande och frihetsgrad att inte ta ansvar för helheten. Och då måste jag tänka efter.
Då slår det mig. Det som saknas i Mad men är straffet. Filmer och TV-serier är ofta moralistiska och bestraffar de som gör fel och belönar de som gör rätt. Ett exempel är att kvinnor som har sex eller visar brösten i skräckfilmer nästan alltid dör. Eller som i ett gammalt TV-program som slutade med att en snygg kvinna fick en hink vatten över sig när hon hade gjort bort sig nu igen. Överhuvudtaget är just TV-serier ofta skrivna med ett tydligt moraliskt upplägg. Den som revolterar mot den moraliskt goda makten blir bestraffad. Om Mad men vore en sexistisk serie skulle Peggy blivit bestraffad mycket mer än den dagliga förnedring patriarkatet utsätter henne för. Visst slipper männen de straff de borde få för otrohet, våldtäkt och annat, och visst får kvinnorna göra offer (ha sex med en kund) för att få en belöning i form av karriär eller pengar. I all sin vidrighet tror jag ändå att 60-talet var ungefär så. Att övermoralisera med dagens synsätt skulle göra serien sämre, även om den omedelbara känslan i magen skulle vara ett större "Yes!"
torsdag 4 december 2014
Nu förstår jag!
När det stod klart att SD skulle fälla regeringens budget och nyvalet närmade sig, funderade jag. Kommer SD att gå upp eller ner av detta? Jag grävde i magkänslan, analysverktygen, funderade och pratade med folk. Det som kom ut.
- Ja, kanske det. Eller inte.
Jag hade inte en aning. Nyvalet skulle för mig lika väl kunna leda till att SD gick upp till 18% som att de sjönk till 7%. Jag har tänkt att det är känslor och inte rationella överväganden som styr väljarna i valet av SD. Jag förstår - ännu inte - vad som styr dessa väljare. Det har pratats om S-väljare som fanns två val i M och nu 2014, stack till SD. Vi har läst att det är borgerliga väljare som stod för SD:s ökning Vi vet att de prioriterar invandringsfrågan högre än övriga väljare. Vi har hört att SD:s väljare misstror demokratin. Det har forskats, gissats och spekulerats.
Men idag dök det upp en artikel som kanske gjorde att jag förstår igen. Två forskare i analytisk sociologi från Linköping, har frågat väljarna och de hittar:
Beror Sverigedemokraternas valframgångar på missnöjde med de etablerade partierna? Nej, är svaret i en ny undersökning. Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras intoleranta och främlingsfientliga attityder, skriver två forskare från Linköpings universitet.Det finns inga större skillnader mellan SD:s väljare och övriga i hur högt förtroende de har för det politiska systemet. Sannolikheten att rösta på SD styrs väldigt lite av hur stort förtroende någon har för det politiska systemet. Det är alltså inte (tydligt) rättshaverister och bittra antidemokrater.
Forskarna har en annan förklaring. De har ställt frågor som handlar om människor vill ha en muslim som granne, vårdgivare eller familjemedlem. Övriga partiers väljare är relativt överens (förutom KD i synen på att få en muslim som familjemedlem). Det ligger på runt 90% för de flesta partiers väljare. SD ligger på mellan 25% (för familjemedlem), 55% (vårdgivare eller granne). Forskarna sammanfattar de med torra, kalla, hårda ord.
Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras extremt intoleranta och främlingsfientliga attityder.Vi får se, rapporten kommer imorgon tydligen. Men det ligger en paradox i det här resultatet. Det är tillbaks på ruta ett, tillbaka till att se SD:s väljare är mycket mer rasistiska än svenskarna i gemen.
Och då väcks den obehagliga frågan. Hur rasistiska är egentligen svenskarna?
måndag 10 november 2014
Till vad tjänar godheten? (Brecht)
Till vad tjänar godheten
Till vad tjänar godheten
när man genast slår ihjäl de goda?
Eller de som man är god mot
blir ihjälslagna?
när man genast slår ihjäl de goda?
Eller de som man är god mot
blir ihjälslagna?
Till vad tjänar friheten
När de fria måste leva bland de ofria?
När de fria måste leva bland de ofria?
Till vad tjänar förnuftet
när man bara kan skaffa sig
den mat alla alla behöver
genom att vara oförnuftig.
när man bara kan skaffa sig
den mat alla alla behöver
genom att vara oförnuftig.
Istället för att bara vara god
gör allt
för att göra godheten möjlig
Eller än hellre
Gör den överflödig!
gör allt
för att göra godheten möjlig
Eller än hellre
Gör den överflödig!
Istället för att blott och vart vara fri
gör allt
för att göra alla fria
Ja gör frihetskärleken
överflödig
gör allt
för att göra alla fria
Ja gör frihetskärleken
överflödig
Istället för att vara oförnuftig
gör allt
för att göra den enskildes oförnuft
till en dålig affär!
gör allt
för att göra den enskildes oförnuft
till en dålig affär!
Bertolt Brecht
tisdag 14 oktober 2014
10 skivor som betytt mycket för mig
Vänner har skrivit på Facebook om tio skivor som betytt mycket för dem. Det ska skrivas snabbt. Så jag skriver snabbt.
Uprising, Bob Marley
Jag vet inte om det var den skivan som gjorde mig till socialist, men den gjorde mig till reggaediggare hela gymnasiet.
Blå himlen blues, Imperiet
Gymnasiets viktigaste musik. Världens bästa konsert.
The first chapter, The Mission
Sisters of Mercy var kanske bättre, men det var the Mission som väckte de starkaste känslorna och som tillsammans med Imperiet satte tonen för att ändra min musiksmak i en svartare riktning. Jag kan fortfarande minnas känslan av hur ljudet började släpa när batterierna i freestylen tog slut på tågresor till och från lumpen.
Kiss me Kiss me kiss me, The Cure
Det började när jag gjorde lumpen, och jag läste Främlingen av Albert Camus. Musiken kom efteråt. Världens mest manodepressiva skiva, från låtar som får mig att garanterat dansa till perfekta låtar att gråta till.
Doolittle, The Pixies
Jag minns när jag hörde och såg "Monkey gone to heaven" på MTV. Jag minns ännu bättre när jag ensam gick och tittade på The Pixies på Roskilde 1989. Förtrollad, knockad och fast för livet. Surfer Rosa är i efterhand en bättre skiva, ännu galnare och spretigare, och med världens bästa låt "Gigantic", Men det var ju med Doolittle kärleken började.
Loveless, My Bloody valentine
Det var tuggmotstånd innan jag föll för det. Men det där kassettbandet rullade oändligt många varv med sitt släpiga ljud, förstärkt när batteriet började ta slut. Sen köpte jag skivan, och det var inte riktigt lika släpigt.
Popsicle, Popsicle
Jag kan fortfarande känna ett enormt lugn i hela kroppen när jag hör första tonen på "Hey princess". Jag kan fortfarande känna en hel mängd av intensiva känslor när jag hör "Sandy" och minns kakafonin i slutet på deras konsert på Hultsfred 1991.
Verkligen, Kent
Jag blev knockad av första skivan, men Kent blev riktigt viktiga för mig först med den andra. Det finns en känsla som sänker puls och väcker tankar. En fascinerande sak med skivan är också kvaliteten på de låtar (Verkligen, Rödljus, Helt ny karriär) som inte platsade på skivan.
Ett kolikbarns bekännelser, Håkan Hellström,
Viktigaste var ju ordet. Jag gillade Håkan från början, men det var med Brännö serenad och andra låtar på den här skivan som han blev verkligt viktig.
Säkert!, Säkert
Vad ska en säga? Perfekt poplyrik med feministiska vardagsberättelser om utsatthet, avundsjuka och ensamhet. Ingen kan få mig att förstå min egen historia så bra som Annika Norlin.
Vad kom inte med? Rage against the machine, Bob Dylan, Beatles, The Smashing pumpkins, KSMB, Okkervil river
Uprising, Bob Marley
Jag vet inte om det var den skivan som gjorde mig till socialist, men den gjorde mig till reggaediggare hela gymnasiet.
Blå himlen blues, Imperiet
Gymnasiets viktigaste musik. Världens bästa konsert.
The first chapter, The Mission
Sisters of Mercy var kanske bättre, men det var the Mission som väckte de starkaste känslorna och som tillsammans med Imperiet satte tonen för att ändra min musiksmak i en svartare riktning. Jag kan fortfarande minnas känslan av hur ljudet började släpa när batterierna i freestylen tog slut på tågresor till och från lumpen.
Kiss me Kiss me kiss me, The Cure
Det började när jag gjorde lumpen, och jag läste Främlingen av Albert Camus. Musiken kom efteråt. Världens mest manodepressiva skiva, från låtar som får mig att garanterat dansa till perfekta låtar att gråta till.
Doolittle, The Pixies
Jag minns när jag hörde och såg "Monkey gone to heaven" på MTV. Jag minns ännu bättre när jag ensam gick och tittade på The Pixies på Roskilde 1989. Förtrollad, knockad och fast för livet. Surfer Rosa är i efterhand en bättre skiva, ännu galnare och spretigare, och med världens bästa låt "Gigantic", Men det var ju med Doolittle kärleken började.
Loveless, My Bloody valentine
Det var tuggmotstånd innan jag föll för det. Men det där kassettbandet rullade oändligt många varv med sitt släpiga ljud, förstärkt när batteriet började ta slut. Sen köpte jag skivan, och det var inte riktigt lika släpigt.
Popsicle, Popsicle
Jag kan fortfarande känna ett enormt lugn i hela kroppen när jag hör första tonen på "Hey princess". Jag kan fortfarande känna en hel mängd av intensiva känslor när jag hör "Sandy" och minns kakafonin i slutet på deras konsert på Hultsfred 1991.
Verkligen, Kent
Jag blev knockad av första skivan, men Kent blev riktigt viktiga för mig först med den andra. Det finns en känsla som sänker puls och väcker tankar. En fascinerande sak med skivan är också kvaliteten på de låtar (Verkligen, Rödljus, Helt ny karriär) som inte platsade på skivan.
Ett kolikbarns bekännelser, Håkan Hellström,
Viktigaste var ju ordet. Jag gillade Håkan från början, men det var med Brännö serenad och andra låtar på den här skivan som han blev verkligt viktig.
Säkert!, Säkert
Vad ska en säga? Perfekt poplyrik med feministiska vardagsberättelser om utsatthet, avundsjuka och ensamhet. Ingen kan få mig att förstå min egen historia så bra som Annika Norlin.
Vad kom inte med? Rage against the machine, Bob Dylan, Beatles, The Smashing pumpkins, KSMB, Okkervil river
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)