När dottern var friskkontrollerad och lämnad på förskolan transporterade jag mig mot tåget. Jag högg en Metro och läste det som blivit en följetong på senaste tiden.
Ännu en artikel om en våldtäktsdom.
Ännu en friande dom.
Ännu en orimligt friande dom.
Ännu en kvinna som inte gjort tillräckligt.
Som nu inte hade ropat på hjälp.
Som inte hade en berättelse som stämde med sina skador.
Som inte hade filmat eller spelat in våldtäkten.
Ännu en man
två män
som fällt en nedlåtande ironisk kommentar om kvinnan i domstolen, att hon varit en perfekt värdinna.
I samma artikel en uppräkning av tre andra friande domar.
Ruttet ruttet ruttet.
Arg arg arg.
Sedan, en lång dag av möten om budget 2015, intensiva och viktiga och delvis förvirrande.
Ilskan glömdes.
Men nu kväll och tanken återkommer.
Den gamla vanliga känslan.
Det gamla vanliga sveket mot Sveriges kvinnor.
De gamla vanliga domstolarna som ägnar så mycket kraft åt att hitta
mäns undanflykter
orimliga tvivel
mäns lögner
Advokater som jag undrar hur.
Hur kan du?
Advokater domstolar domare nämndemän
som fixerar sig vid kvinnor som inte kämpat tillräckligt hårt
inte ropat tillräckligt högt.
Fan fan fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar