Känslan när fler klistrar rätt etikett på SD

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse. 

Som av en händelse dök den upp i huvudet den där meningen från Tranströmer. Jag mindes först inte vilken dikt, mindes inte att det var en vårdikt, den fantastiska dikten "Dagsmeja" med en av mina favoritmetaforer alla kategorier,

ett kilo vägde 700 gram inte mer

Åh!

I flera år nu har jag längtat, hoppats och velat. Ibland har jag också trott att Sverigedemokraterna skulle börja sjunka i opinionssiffrorna. Hjärtat har hoppats i snart fyra år, men även hjärnan har haft tillfällen då den trott. Efter järnrörsskandalen inte minst, men också efter uteslutningarna.

Istället har det gått i motsatt riktning. Inte bara att SD har krupit uppåt mot 10% av väljarsympatierna, men framför allt att deras framgångar och den utbredda tystnaden mot deras rasism har gjort att det obehagliga har krupit närmare, att språkbruket tunnats ut och hamnat närmare en rasistisk problemformulering. Det har varit så många bottennapp. Rasistiskt har blivit främlingsfientligt som blivit islamkritiskt eller nationalkonservativt. Högern är jättetyst. Statsministern klarar inte av att se nazistiskt våld för vad det är - våld som syftar till att skrämma demokratiskt sinnade människor till tystnad. Svenskarnas parti släpps in på en skola.

Samtidigt har antirasismen befunnit sig i en ställning där jag själv ofta inte trivts. Fantastiska fackeltåg har blandats med demonstrationer med för få deltagare och för mycket svarta kläder, våldsförhärligande män och maskerade ansikten. Känslan av aggressiv manlighet får mig alltid att känna mig utanför.

Men sedan var det en läkare i Umeå som av patientsäkerhetsskäl sade ifrån mot ett besök av Jimmie Åkesson. Han blev näpsad av sjukhusledningen, och hotad av SD:s stormtrupper på Avpixlat. Men som med Rosa Parks eller andra symbolhandlingar för mänskliga rättigheter, så hände något. Det hände något som fick mig att känna optimism, får mig att våga tro.

Jag vet inte var det viktigaste steget togs, det går aldrig att veta. Men saker hände. Det var Vårdförbundet som sade ifrån att de inte vill ha kontakt med SD. Sedan kom artikeln med både Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal som stöttade all personal som protesterar. Sedan kom Brandmän mot rasism som släppte loss en sådan fantastisk kreativitet av antirasism. Kålle Thorvaldsson gick ut och sade att Jimmie Åkesson måste säga ifrån mot sin aggressiva svans, som ska ge fan i att hota hans medlemmar. Och idag ser jag en bild där Kommunals ordförande stöttar alla sina medlemmar i att bära pins med "Vårdpersonal mot rasism", och lovar att driva det till förhandling om arbetsgivaren varnar dem. Jämförelsen är med att bära en majblomma.

Det är vackert.

Jag kanske är onödigt optimistisk men låt mig få vara det just nu. Jag känner att två saker händer just nu. Den första är att epitetet rasist åter klistras på det parti som är rasister av andra än vänsterpartister. Och det innebär att antirasismen tar tillbaka ett problemformuleringsprivilegium. En liten del av makt över definitionen kämpas tillbaka genom att fler människor definierar vem som är just rasist och inte främlingsfientlig. Den andra saken som händer är att antirasismen breddas i den offentliga debatten när fler människor tar ställning mot rasism. Men den andra kan göras som ett fackeltåg, och det räcker inte. Det krävs att rasism definieras som en gräns, och den rasismen finns i Sverigedemokraterna.

Nu vågar jag tro att de där sjunkande opinionssiffrorna kommer för SD.

Något är vackert i staten Sverige. Jag läser ännu mera Tranströmer och känner att jag andas lite lättare än bara för några veckor sen.

Dagsmeja

Tomas Tranströmer

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna
och solskenet fastnade på namnet V I N T E R och satt kvar där tills vintern var över.

Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull. Jag frågade dem:
"Följer ni med till min barndom?" De svarade "ja".

Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det
talade så sakta över snön.

Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Ur "Den halvfärdiga himlen", 1962