Brownwashing i flera steg - en kronologisk historia om SD:s normalisering

Brownwashing i fem steg - en kronologisk historia om normalisering av ett rasistiskt parti

Vi väljer parti med våra känslor. Ett parti som väcker avsky eller misstro lockar oss inte. Men ett som väcker trygghet, gillande eller framtidstro lockar oss. Alla väljare tänker på sitt sätt, men känslan och inte rationella argument är en central del i beslutet att stoppa i just den valsedeln. Siffror kan inte ta dig hela vägen, men känslor kan.

Vi är många som funderat mycket på varför Sverigedemokraterna fick 13% av rösterna. Från ett stigmatiserat parti som väckte obehag hos kanske 98% av befolkningen och sedan hos 94% av befolkningen och nu hos 80% av befolkningen så var de plötsligt ett mellanstort parti. Någonting hände med väljarnas kraftigt negativa känslor för SD. Vad? När? Hur?

Då säger jag. Det är inte så konstigt med tanke på vilken hjälp de fick med att tvätta bort sin brunhet.

Min berättelse bygger på några grundantaganden. Ett av grundantaganden är att logiken i moderna medier bygger på en känslostyrd logik om rimliga tvivel, inte på sanningar eller logiska argument. Det är som i domstolar. Det är inte med fakta och logiska argument som advokater slingrar ut våldtäktsmän ur svenska domstolar, utan genom att sprida rimliga tvivel om skulden. Det är på exakt samma sätt med Sverigedemokraterna och deras rasism. Typexemplet är när Jimmie Åkesson sitter i valutfrågningen och säger ”Vilken järnrörsskandal?” och journalisterna inte ens ställer en följdfråga eller ställer honom mot väggen.

Ett andra grundantagande är att höger-vänsterskalan är så nedtonad att SD:s huvudvinkling på politiken – tradition/nation mot frihet/nytt/genus/hbtq får så stort utrymme i valrörelsen. Daniel Suhonen och Enna Gerin skriver om hur höger vänster-skalan tonats ner i valrörelsen, vilket öppnade för den andra dimensionen mellan frihetligt (Fi och MP) ställt mot traditionellt och auktoritärt att dominera valrörelsen. SD som pratar om trygghet och tradition kunde lugnt ställa sig mot FI:s radikala feministiska revolution, utsedda till huvudmotståndare. Det lite jobbiga är att Fi och MP genom att definiera SD som sin motpart gjorde detta möjligt.

För, det är ett faktum. Även om hbtq och rätten att definiera sig som vilket kön en vill är viktigt, så ser stora delar av svenska folket det som en pseudofråga när pensionen sjunker och det inte finns några jobb att få. Utan att ha sett undersökningar över procenten vågar jag säga att detta är sant.

Ett tredje grundantagande är att makt genomsyrar språkbruk. Den som har makt kan definiera ordens värdering. Den som är utan makt säger saker i ett vacuum som inte kan påverka själva diskursen. Men de som har makt kan påverka hur någon definieras. Det är då självklarheterna dyker upp om hur Sverigedemokraternas rasism har normaliserats. Hur rasistiskt blev före detta rasisistiskt till främlingsfientligt till invandringskritiskt. Det är ett medvetet val av den svenska journalistkåren att definiera bort SD:s rasism.

Nu har jag antagit klart. Nu blir det brownwashing i fem steg.

***

Det är höst 2012 och Sverigedemokraterna genomför sitt försvarsadvokatupplägg om nolltolerans. Från och med denna punkt är hela den offentliga debatten om Sverigedemokraterna en domstolsförhandling där de står anklagade av olika grupper för att vara rasister, men att de försöker slå rimliga tvivel om att det är så.

***

Det är höst 2012 och Sverigedemokraterna ligger på drygt 6% i opinionsmätningarna. I Agenda ordnas en partiledardebatt. Den omtalade vinklingen på en fråga om integration (inte segregation) var. "Hur mycket invandring tål Sverige?" Tre månader senare har Sverigedemokraterna nått 10% i opinionsmätningarna. Invandring och flyktingar lämnade här logiken att vara en humanistisk självklarhet, och blev till ett problem. 

Och SD stiger.

***

Det är december 2013 och nazister attackerar en demonstration i Kärrtorp. Fredrik Reinfeldt kommenterar det med att det var ett bråk mellan extremister. Hans syfte vet jag inte, men det framstår som självklart att han vill smutskasta den breda vänster som bär upp de antirasistiska demonstrationerna. Vilket är precis den centrala tes han driver i boken "Stenen i handen på den starke" - en bok vars syfte är att misstänkliggöra allt utomparlamentariskt arbete utom skattefusk. Det är Fredrik Reinfeldt som konservativ surgubbe.

Vi ser oförmåga att ta ställning mot nazister som använder våld. Vi ser hur makten slår på motmakten. Vi ser hur makten definierar om antirasist till extremist. Automatiskt händer något med ordets antites. Moderaterna ställer sig på samma sida som Sverigedemokraterna som några som definierar sig som motsatsen till antirasister. Det är som ett fototillfälle för Jimmie bredvid Fredrik som två som fördömer vänsterextremister.

***

Det är april 2014 och Skolverket fattar ett beslut att Svenskarnas parti ska släppas in i svenska skolor. Nazister!!! De tog sedan tillbaka det normerande i sitt beslut, men skadan var redan skedd. De bidrog där till att säga att detta inte var ett nazistiskt parti utan att de var ett parti som alla andra. Därmed utsatte de rasifierade elever för att bli kränkta av tydligt rasistiskt språkbruk i debatter. Men det jag är ute efter här är att de flyttade gränsen för det som var okej att säga. När Svenskarnas parti hade normaliserats till den graden gjordes SD ännu mer normala.

Ännu. Mer. Normala.

Sverigedemokraterna är inte längre ett rasistiskt parti enligt en svensk myndighet. Yttrandefrihetens gränser är flyttad. Vare sig polisen eller Skolverket klarar av att freda människor från hatbrott och hets mot folkgrupp.

Och Sverigedemokraterna som krupit ner till 9% i opinionsmätningarna börjar direkt stiga upp till 10-11%.

***

Det är april och Fi inleder sin kampanj till EU-valet med sin snärtiga slogan "Ut med rasisterna - in med feministerna." De utser SD till sin huvudmotståndare och definierar sig som motsatsen till SD. Det vill säga SD är motsatsen till högutbildade och antirasistiska kvinnor i storstäderna. Precis den känsla som många ickefeministiska män känner. Precis den vi mot etablissemanget som det republikanska partiet i USA kört under många år. Det är inte företagarna som definieras som eliten, utan akademikerna, storstadsborna, liberalerna.

Fi gör rätt. Men SD fortsätter växa.

***

Det är i början av juni 2014 och Fredrik Reinfeldt står i Agenda och talar nedlåtande om att "någon står med en skylt och säger nu blir det en feministisk revolution och jag vet inte riktigt hur det kommer att drabba och påverka människor i Sverige". Återigen använder han ett språkbruk som är hårt och hotfullt. "Revolution" och "drabba" används för att demonisera. Syftet för honom är att genom gammal sedvanlig smutskastning kasta dynga på Fi genom att antyda att de är revolutionära. Samma språkbruk återkommer av Tobias Billström efter valet, och av Centerpartiets regionråd i Västra Götalandsregionen Kristina Jonäng. De talar om Feministiskt initiativ extremister. De talar om Vänsterpartiet och SD som extremistpartier. De använder exakt samma språkbruk som SD och deras hatmobb på nätet använder. 

Nu börjar bilden framträda ännu tydligare. Moderaterna sällar sig genom sitt konservativa språkbruk även till antifeminismen. Jimmie Åkesson har inte behövt röra ett finger för att få del av moderaternas positiva varumärke. Den väljarbas som SD riktar sig till har nu fått hela den antirasistiska och den feministiska rörelsen gjord till extremister och revolutionärer.

SD är nu brownwashade så till den grad att de bara kan glida med in i valrörelsen och säga Mer pengar till välfärd. Mer pengar till välfärd. Och mer pengar till välfärd.

***

Augusti 2014. Fredrik Reinfeldt håller tal där han bekräftar Sverigedemokraternas tankefigur att vi inte har råd med välfärd på grund av vår generösa invandring. SD:s själva grundtes är bekräftad från statsministern. 

The rest is a sad history.

***

Vad är det som händer med SD genom dessa händelser? Jo, SD grupperas ihop med moderaterna som en antites mot de andra. Mot feminister, mot antirasister och PK-eliten som vill ha revolutioner, är tillåtande mot vänstervåld och fokuserar på vad som raljant pekas ut som oviktiga frågor, som definition av könsidentitet eller delad föräldraförsäkring. 

När du smutskastar någon tvättar du någon annans smuts.

Och när politiken upphör att handla om de stora konflikterna i samhället dör den en smula.