Almapriset till den andra Lindgren

Loranga, Masarin och Dartanjang, Texterna till Godda Godda, Hemligtböckerna, Sparvel, Lilla farbrorn, Vilda bebin, Max, Karlknut, Benny, Jobbarkaniner, Stora syster lille bror.

Jag vet inte hur många timmar jag lagt åt att läsa Barbro Lindgren för min nu tonåriga dotter. Och hur många fler jag kommer att lägga för min tvåochetthalvtåring. Barbro Lindgren är verkligen en fantastisk författare med ett poetiskt och vackert språk i alla sina böcker. Men jag slås kanske allra mest av hennes enorma variation, från det anarkistiska i Lorangaböckerna, via det finurligt empatiska i Sparvelböckerna till det nedreducerade och strukturerade i Maxböckerna eller de existentiella vardagssagorna om den oemotståndlige grisen Benny.

Jag är så glad åt att Barbro Lindgren får Almapriset. För mig är hon en verklig gigant bland barnboksförfattare.

Jag fick frågan vilken jag väljer om jag bara får välja en. Då svarar jag nog ändå Max. Så få ord och en så välkonstruerad saga som ger illustratören total möjlighet att berätta halva historien. Konceptuellt ett mästerverk. Och med Max kaka som den allra bästa.

Fast, jag ångrar mig nog. Anarkismen hos Loranga, Mazarin och Dartanjang, de omvända barn- och föräldrarollerna, tigrarna, och lekfullheten. Det går inte att välja.

Grattis Barbro!

Räknade ord och ord för första gången

Hen i en text
Idag uppmärksammande min kollega Elisabeth mig på att någon handläggare i regionen för första gången (som vi noterat) skrev hen i ett tjänsteutlåtande. Dessutom var det i ett remissvar, och det gör mig glad att det någonstans i regeringens rullor kommer att rassla in ett remissvar där ordet hen är med.

Hen i budgeten
Men vi politiska sekreterare skrev in ordet i budgeten för 2014, och politikerna accepterade det. Ett eller två år tidigare hade vi också skrivit in det, men då ströks det när någon upptäckte det. Världen förändras, tack för det.

Tillägg: Efter påpekande från en miljöpartist konstaterade jag att jag hade fel. I strategin för ett jämställd Västra Götaland 2014-2017 fanns flera hen med, inklusive en förklaring i deras ordlista om användbara begrepp.

Om det inte nämns finns det nog inte 1
Det bästa med att läsa i padda eller dator är att det är lättare att räkna ord. Det händer ganska ofta att jag läser budgetar, årsredovisningar och annat. Bara snabbt slänga in en sökning på några ord och få en snabb bild av hur långt de kommit med jämställdhetsintegrering eller genusmedvetenhet. Idag var det en årsredovisning som inte var riktigt så bra som en kunde önska.

Om det inte nämns finns det nog inte 2
Min favoritskröna om att räkna ord är när Sahlgrenska Universitetssjukhuset beslutade om ett dokument om Sahlgrenska 2025 eller något liknande. I dokumentet nämndes världsledande 14 gånger, men närsjukvård bara en gång. Det märks.

Den attonde friande våldtäktsdomen

När dottern var friskkontrollerad och lämnad på förskolan transporterade jag mig mot tåget. Jag högg en Metro och läste det som blivit en följetong på senaste tiden.

Ännu en artikel om en våldtäktsdom.
Ännu en friande dom.
Ännu en orimligt friande dom.
Ännu en kvinna som inte gjort tillräckligt.
Som nu inte hade ropat på hjälp.
Som inte hade en berättelse som stämde med sina skador.
Som inte hade filmat eller spelat in våldtäkten.
Ännu en man
två män
som fällt en nedlåtande ironisk kommentar om kvinnan i domstolen, att hon varit en perfekt värdinna.
I samma artikel en uppräkning av tre andra friande domar.
Ruttet ruttet ruttet.
Arg arg arg.

Sedan, en lång dag av möten om budget 2015, intensiva och viktiga och delvis förvirrande.
Ilskan glömdes.

Men nu kväll och tanken återkommer.
Den gamla vanliga känslan.
Det gamla vanliga sveket mot Sveriges kvinnor.
De gamla vanliga domstolarna som ägnar så mycket kraft åt att hitta
mäns undanflykter
orimliga tvivel
mäns lögner
Advokater som jag undrar hur.
Hur kan du?
Advokater domstolar domare nämndemän
som fixerar sig vid kvinnor som inte kämpat tillräckligt hårt
inte ropat tillräckligt högt.

Fan fan fan.

Vård för papperslösa på samma villkor

Om jag frågade alla politiker i Sveriges riksdag: Är alla människor lika mycket värda? Hur många skulle svara ja? Alla, såklart. Men så är det inte i praktiken. För det har Socialstyrelsen sagt. Och de har rätt. Och vi borde göra något, borde ändra, förbättra, försäkra, behandla alla människor som lika mycket värda.

Våren 2012 gjorde Miljöpartiet en uppgörelse med regeringen om utökad rätt till vård för papperslösa (jag skriver papperslösa, även om det går att problematisera vilket begrepp som är rätt). Tanken i uppgörelsen var god, att erbjuda papperslösa mer vård, att gå från akut vård till vård som inte kan anstå. Det är samma regelsystem som gäller för asylsökande. Barn till papperslösa skulle också få vård och tandvård som andra barn. En offentlig utredning hade föreslagit dessa förändringar, men moderaterna hade i flera år stoppat det av ekonomiska skäl, starkt kritiserat av vårdprofessionerna. Snålhet istället för människovärde. Uppgörelsen gjordes mellan Mp och alliansregeringen, och Regelsystemet började gälla 1 juli 2013.

Men,Vänsterpartiet och andra som kritiserade uppgörelsen hade rätt. Förrförra veckan kom Socialstyrelsen med en rapport i ämnet.

Rapportens huvudsakliga slutsatser vilar på ställningstaganden från berörda vårdprofessioner, en analys av begreppets innebörd utifrån den etiska plattformen som fastställts av riksdagen utifrån prioriteringsutredningen och den nationella modellen för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvården framtagen av Socialstyrelsen och Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet. Vidare vilar rapporten på berörda frivilligorganisationers erfarenheter om vård till papperslösa och samråd med myndigheter m.fl. samt en genomgång av information på internet mm om 2013 års lag.

De sågar förslaget och säger klart och tydligt. Alla människor är lika mycket värda. Att sortera efter medborgarskap och ålder bryter mot grundsynen om alla människor lika värde.

Prioriteringscentrum har på Socialstyrelsens uppdrag genomfört en analys av begreppet vård som inte kan anstå utifrån den etiska plattformen för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen delar bedömningen att det finns en risk att begreppet vård som inte kan anstå inte är förenligt med den etiska plattformens människovärdesprincip då vården begränsas utifrån ålder och folkbokföring.

De pekar dessutom ut att regelsystemet sätter vårdpersonalen i en svår, nästan omöjlig situation.

Begreppet vård som inte kan anstå är inte förenligt med medicinsk yrkesetik, är inte medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten. Vad som är vård som inte kan anstå får avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren eller tandläkaren. I detta har Socialstyrelsen stöd av de samlade vårdprofessionerna.

Den nationella modellen för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvården är inte möjlig att använda på individnivå för att förtydliga begreppet vård som inte kan anstå.

Det gör att vi nu står med en rapport från vår expertmyndighet som säger att dagens regelsystem inte fungerar, och att vård till papperlösa erbjudas vård på samma villkor som andra. Min syn är självklar. Människor är lika mycket värda. Det är bara att göra som Socialstyrelsen säger. Vård ska erbjudas alla människor, oavsett bakgrund.

Men även om vi ändrar reglerna och erbjuder papperslösa vård på samma villkor, kommer två problem att återstå. Det första är att de inte kommer att våga söka sig till vården, oavsett regelsystem. Rädslan för att bli skvallrad på eller att polisen ska komma finns där hela tiden. Många kommer att inte få den vård de behöver, eller söka sig till Rosengrenska stiftelsen som gör ett hästjobb för att på frivillig basis erbjuda vård och tandvård till en extremt utsatt grupp. Men den svenska asylpolitiken är fel, eftersom flera av dessa människor borde få stanna.

Det andra återstående problemet är vård för fattiga EU-medborgare utan sjukförsäkring. Som Socialstyrelsen skriver:

Frågan om tillgång till hälso- och sjukvård och tandvård för EU-medborgare utan uppehållsrätt eller sjukförsäkring har inte behandlats inom ramen för detta uppdrag.

Jag har inga förhoppningar om att en snål alliansregering kommer att genomföra förändringar nu i vår. Inte i det debattklimat som råder nu i Sverige, med en rasism och en rasismifiering av det offentliga samtalet. Men jag hoppas att en rödgrön regering genomför ett fungerande system för vård på lika villkor för dessa grupper. Där känner jag optimism. Men med Socialdemokraternas track record i asylpolitiken har jag svårt att känna optimism i den frågan. Men jag hoppas.

Fyra prioriteringar så här på internationella kvinnodagen

Det är internationella kvinnodagen och jag önskar mig att de små myrstegen mot ökad jämställdhet ska ersättas av större steg. Oändligt mycket återstår. Om vi bara hinner tre feministiska förändringar på tre år vill jag se dessa fyra.

1) En ändrad och fungerande våldtäktslagstiftning som bygger på samtycke. Få saker gör mig mer förbannad än våldtäktsdomar som är helt galna. Jag är medveten om att advokaterna kommer att lära sina klienter att ljuga på ett nytt sätt (Hon sa ja!), och att domare med sunkiga värderingar om kvinnlig sexuell underordning riskerar att fortsätta feltolka till offrens nackdel. Men en lag om samtycke är den enda vägen framåt mot lagstiftning och rättsväsende som bygger på att män förväntas ta ansvar för sitt beteende och inte skuldbelägga kvinnorna. Samtycke är enda vägen vidare mot en förändrad syn på sex hos både unga och äldre killar. Det är verkligen patetiskt och väldigt sorgligt att läsa våldtäktsdomar och hur både jurister och nämndemän hela tiden letar efter skäl att befria männen från att vara ett någon som tar ansvar eller bryr sig om. Vi behöver för övrigt kräva genuskompetens för att få verka som jurist i svenska domstolar.

2) En delad och individuell föräldraförsäkring. Vissa reformer är mer geniala än andra eftersom de kan förändra så mycket med en enkel reform. Den ger chansen att bryta den övergång mot försämrad jämställdhet i paren som sker när unga par skaffar barn. Bara på några år kommer vi att ändra den ojämlikhet som finns i både föräldraledighet och vabbande. Jag svindlar lite av positiv yrslighet av alla positiva förändringar det kan skapa av hur män och kvinnor tänker och bemöts och agerar i arbetslivet och i hemmet.

3) Högre löner och fler händer. Jag önskar att massor av modiga och kloka politiker Sverige över får makten och tar tag i kvinnors arbetsmiljö och lönevillkor i offentlig sektor. Det gäller både de högutbildade som sjuksköterskor och lärare och LO-kollektivets alla assistenter, skötare och undersköterskor. Lönerna måste upp och den sneda fördelningen mellan kvinnodominerade yrkesgrupper och manliga måste jobbas bort krona för krona. Det kommer att kosta pengar att höja lönen och anställa fler, det kommer att sänka "produktiviteten" när vi faktiskt höjer priset för vården, barnomsorgen och skolan. Men vi måste, precis som vi måste ta tag i att anställa fler och att erbjuda all personal bättre fortbildning.

4) En skola och barnomsorg som bygger på ökad genuskompetens. Jag är så oändligt trött på lärare som inte kan hantera killar som bråkar och stör i klassrummet, trött på att killars kränkningar tolkas som att "Han tycker egentligen om dig". Jag vill att min lilla Myra ska få gå genom en skola som ger alla samma villkor. Därför blir jag glad att det finns en statlig utredning som innehåller mycket kloka tankar att använda. Den heter Män och jämställdhet och kom alldeles nyligen.

Mycket intressant (och kortare) finns att läsa i LO:s jämställdhetsbarometer, som var ett bra initiativ.

Sen hoppas jag på att slippa några jäkla grattis idag. Pepp: Okej, Fira, definitivt okej. Men mycket kamp, kvinnodagen är en dag för att kamp och att hylla den kamp som förts länge och som måste fortsätta föras. Därmed måste en kvinna vinna Mello ikväll. Där har jag ingen som helst prioritering utöver det önskemålet. Bara jag slipper joddlande.

Är du för fri kollektivtrafik?

Kort svar: Frågan är fel ställd.

Långt svar: Frågan ställs då och då, inte minst eftersom Ung Vänster driver en kampanj om avgiftsfri kollektivtrafik. Frågan hamnade idag i Göteborgsposten, där ordföranden i Västtrafik, regionrådet Leif Blomqvist (s), gav ett nedlåtande svar.

- Det finns ingen gratis kollektivtrafik, säger Leif Blomqvist (S), ordförande i Västtrafiks styrelse. Det är alltid någon som betalar. 

Jasåduatt. Onödigt arrogant av Leif, tycker jag. Självklart vet förespråkarna att det kostar pengar. Läs till exempel Jöran Fagerlund som skrivit om frågan flera gånger. Nolltaxa är ganska dyrt, men det skulle gå att genomföra.

Vad svarar jag själv? Det beror på, svarar jag då. Det kräver att jag reder ut vad frågan betyder. Och dessutom är det lite som att jämföra om en får två olika frågor. Först: Vill du att det ska bli fred i Syrien? Sen: Föredrar du fred i Syrien eller fred mellan Israel och Palestina? Första svaret enkelt, andra svårt. Jag tror nämligen inte att frågan om avgiftsfri kollektivtrafik kan besvaras förrän den diskuterats igenom och ställts mot andra viktiga reformer. Därför vill jag reda ut några frågor innan jag är redo att svara ens ett nja på frågan.

Fråga 1) Vad pratar vi om? Nolltaxa för vem och var och när?

 Om en pratar om att införa fri kollektivtrafik måste en bestämma vad det innebär.

De som infört nolltaxa har oftast gjort det inom en kommun. Både Kiruna, Alvesta (som gjort en intressant utvärdering som gör en jämförelse med andra kommuner som infört avgiftsfri kollektivtrafik) och Örebro har genomfört eller prövat det för resor inom kommunen. Det håller ner kostnaden för reformen. Västra Götaland är ganska extremt eftersom resor inom och till och från Göteborg står för 80% av resorna inom Västtrafiks regi. Det finns ingen statistik på hur många som sker inom Göteborg men nästan 40% av resorna sker med spårvagn. Här är det ingen enorm skillnad mellan nolltaxa för Göteborg och för regionen som helhet. 

Det intressantaste exemplet på avgiftsfri kollektivtrafik är Tallin med 400 000 invånare. De har infört fri kollektivtrafik för registrerade invånare i kommunen. I Tallin ledde nolltaxan till ett ökat, men inte dramatiskt ökat resande, men det ökade mest från socialt utsatta områden. Biltrafiken påverkades inte så mycket, och den svenska forskare som utvärderat det konstaterade att biltrafiken minskar mer av t.ex. trängselskatt. Jag har ingen kunskap om hur väl utbyggd kollektivtrafiken är i Tallin och vilken nivå satsningen ligger på. Men kostnaden i Tallin (med 400 000 invånare) på 110 miljoner kronor per år (mer eftersom de har lägre löner, antar jag) antyder att det inte är samma omfattande resande som i Göteborg. 

Men nolltaxa kan också göras selektivt. På samma sätt som kommuner köper nolltaxa åt pensionärer kan en ha nolltaxa för ungdomar eller avgiftsfrihet vid lågtrafik eller kombination av dessa. Bakom den stora idén om nolltaxa kan det finnas många olika förslag på selektiva nolltaxor.

  

Fråga 2) Vad skulle det kosta?

Det exempel jag räknar på är en total avgiftsfrihet för hela Västra Götalandsregionen. För Västtrafik står resenärerna idag för lite mer än hälften (53%) av kostnaderna för kollektivtrafiken i Västra Götaland. Den nivån har legat konstant de senaste åren. Det motsvarar ungefär 3,5 miljarder av Västtrafiks totala kostnader på ca 7 miljarder. Med snabb matematik motsvarar det en skattehöjning på lite mer än en krona (alltså %). Men vi kan förvänta oss en ökning av resandet, och måste därför bygga ut trafiken genom att bygga och köpa saker som tar lång tid (spår), halvlång tid (tåg, spårvagnar och perronger) och kortare tid (bussar) att fixa. En tidigare uträkning av mig sammanfaller med Västtrafiks bedömning, att det skulle kosta kanske det dubbla. Det skulle motsvara 7 miljarder och en skattehöjning på en bit över 2 kronor. För en person med 20000 kronor i månadslön skulle det motsvara 400-500 kronor i månaden. Genomförbart, men dyrt. 

Det finns vissa orättvisor i ett sådant system. Dels skulle satsningarna och ökningarna till stor del hamna i Göteborg, medan de som bor på landsbygden skulle få betala för något de har mer begränsad möjlighet att använda. Dessutom skulle skattehöjningen ske med fel skatt, alltså landstingsskatten. Inte minst i ljuset av alla sänkningar av den statliga skatten. Men som sagt, det går. 

Fråga 3) Skulle det vara bra med fri kollektivtrafik?

O ja. Alla utvärderingar visar på ökat resande. Det skulle definitivt öka resandet med kollektivtrafik och göra det mer jämlikt. Men jag svarar med en politikklassiker. Frågan är fel ställd. Frågan är inte om det är bra utan om det är bättre än annat. Jag återkommer till det.

Fråga 4) För motsvarande pengar - vad skulle vi kunna genomföra istället?

Nu återvänder jag till exemplet om fred i Syrien ställt mot fred mellan Israel och Palestina. Politik handlar om att välja och att välja bort. Därför tycker jag det är fel att diskutera om Vänsterpartiet ska driva frågan om avgiftsfri kollektivtrafik utan att ställa det mot andra viktiga reformer. Det är så mycket vi vill. Det handlar ändå om en skattehöjning på mer än 2% och en väldigt stor prioritering av det framför annat. Att välja just denna gör att andra viktiga saker inte kommer att bli av. Jämställda löner och rimlig finansiering av hälso- och sjukvården är några exempel.

Men jag medger att nolltaxa är visionärt, och då vill jag vara visionär med ungefär samma plånbok. Byggt på tidigare beräkningar gissar jag att det skulle kosta ungefär lika mycket att ta in tandvården i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvården. Fri tandvård, för att uttrycka sig enklare. Tänderna är en av de stora klassfrågorna i dagens Sverige, där bra tänder är en omöjlighet för många låginkomsttagare och arbetslösa.

Så frågan ska alltså ställas. Föredrar du att genomföra avgiftsfri kollektivtrafik eller fri tandvård? Hur många har ett enkelt svar på den frågan? Inte jag. 

Men där landar jag i att i nuläget säga nej till avgiftsfri kollektivtrafik. Jag ser större vinster för samhället med fri (som i nästan fri, som i avgift på 100 kronor eller nåt sånt) tandvård. Inte för att nolltaxa är en dålig eller fel idé, utan för att annat också är bra. Och för att om Vänsterpartiet ska prioritera fri kollektivtrafik framför annat, så ska det föregås av en process där vi tillsammans pratar om varför vi satsar på det och inte på annat.

Med det sagt tycker jag att vi måste fortsätta satsa på att bygga ut kollektivtrafiken och sänka taxorna till rimliga nivåer. Det kommer också att kosta. Fråga mig gärna hur jag definierar rimlig. Där har jag nog ett kortare svar.

Att upprepa en intränad mening gör den inte till en sanning

De dyker upp ofta ur allianspolitikers munnar, de intränade meningarna som upprepas, förstärkta av intränade fakta som ska bevisa. Att det är sant alltså. Vi har hört 200 000 nya jobb till förbannelse, den siffra som är skapad för att dölja och förneka att arbetslösheten ökat, sysselsättningsnivån minskat. Allt för att befolkningen har ökat med 440 000 personer under samma tid. Nu har en ny dykt upp byggd på matematiken skattesäkning ==> högre skatteintäkter. Johnny Magnusson skrev i Göteborgsposten lördag 21 februari:

Genom arbetslinjen med jobbskatteavdraget har kommuner och landsting runtom i Sverige fått hisnande summor i ökade skatteintäkter. 

Det är mycket på en gång. Det är arbetslinjen, jobbskatteavdraget och hisnande summor i skatteintäkter. Kan denna tulipanaros verkligen vara sann?

Jag börjar med skatteintäkterna. Göran Hägglund sade snarlika saker i ett tal på KD:s riksting i höstas. Då vågade han dra till med konkreta siffror, vilket de är försiktigare med idag. Skatteintäkterna skulle enligt Hägglund ha ökat med 110 miljarder (Det är väl en hisnande summa, även om jag inte vet om det berör staten eller kommunerna och landstingen.) och resurserna till vård, skola och omsorg med 25% under alliansregeringen. Det var bara ett, nej förlåt, två problem. Ingen av siffrorna stämde. Jag undrar vad hans politiska sekreterare fick för kritik efteråt. Dagens industri granskade det och konstaterade att han hade bortsett från både inflationen och befolkningsökningen.

Det som återstod av Hägglunds tulipanaros var en minskning av skatteintäkterna per invånare med 4,5%. Det som återstod av de ökade skatteintäkterna till välfärden efter inflation och befolkningsökning var en miljard i statsbudgeten. Hisnande sa Bull. Samma med Johnny Magnussons alla miljarder. 4% ökning av skatteunderlaget i sju år är 35% ökning. Högre löner, fler människor, dyrare prylar.

Jag räknar på ett nytt sätt. Det enklaste sättet att titta på skatteintäkterna är att titta på statsbudgeten som simpelt plus och minus. (Vi vet att arbetslösheten är lika hög och att sysselsättningsgraden minskat lite under den moderatledda regeringen.) När den moderatledda regeringen tillträdde hade statsbudgeten ett överskott på 65 miljarder. Idag är det underskott på 87 miljarder. 65 + 87 = en försvagad statsbudget på 152 miljarder kronor. Hur mycket har de sänkt skatterna med? Den vanligaste siffran som nämns är 130-140 miljarder kronor. Så likt att en skulle kunna tro att. I rest my case, liksom. Det är bara borgerliga nationalekonomer som kan räkna fram att skatteintäkterna har ökat. LO och Marika Lindgren Åsbrink har räknat på andra sätt men når samma slutsats. Vare sig mer jobb-merskatteinäktstanken eller mer jobb-mer välfärd-tanken får nåt vidare stöd. De verkar vara mest prat. 

Jag vet inte hur Johnny Magnusson räknat, men troligen räknar han utan hänsyn till ökad befolkning och inflation. Skatteintäkterna ökar i allmänhet varje år eftersom löner höjs och befolkningen växer. På det sättet går det att hitta en hisnande summa. Så kan man också räkna. Men det bortser helt från att pengarna ska räcka till mer. Fler invånare, fler äldre, liksom.

Nu invänder någon att de hisnande summorna kanske nått välfärden genom att kommuner och landsting höjt skatterna. Bra poäng. Vi vet att genomsnittsskatten i kommuner och landsting har höjts med ungefär 40 öre sedan den moderatledda regeringen tillträdde. Ungefär 75% av alla kommuner och landsting har höjt skatten sedan 2007. Dagens samhälle har räknat ut att statsbidragen till kommuner och landsting har stramats åt med tio miljarder om de jämförs med att de hade räknats upp med en summa som motsvarar löneökningarna. Det är rimligt att höja statsbidragen med index. Det är också rimligt att höja dem med befokningsutvecklingen och kompensera för till exempel äldre befolkning. Det vore logiskt. 

Men alliansen har en annan logik.  Och den logiken är. Sänk skatten mest för de som tjänar mest, finansiera det genom att dra ner ordentligt på arbetslösa och sjuka, strama åt statsbidragen till kommuner och landsting så att de tvingas höja skatten för att inte behöva dra ner på vård, skola och omsorg. 

För er som glömt hur skattesäkningarna och den åtstramade sjukförsäkringen- och a-kassan slagit påminner jag er om Marika Lindgren Åsbrinks fantastiska diagram. 

Åh, jag älskar  det diagrammet lika mycket som jag avskyr dess innebörd. Ta från de fattigare och ge till de rikare.