Igår VALU - imorgon SCB - jag tror faktiskt att Vänsterpartiet ligger på över 8% just nu

Jag sitter här kvällen efteråt och försöker förstå vad som hände. Ett grattis till Mp och FI. Renodling och fokus på enskilda frågor och optimism fungerar. Och obehaget. Mer om det sen.

Men jag börjar med Vänsterpartiet. Det är klart att det känns som en besvikelse med 6,3%. Men vad består besvikelsen i egentligen?

Är det en besvikelse för att VALU gav oss 8,1% tidigt på kvällen och vi cashade in två mandat?

Eller är det en besvikelse för att de sammanvägda mätningarna nu på slutet haft Vänsterpartiet på ungefär 8,5%?

Och. Hur är det egentligen? Jag menar, tidigare har människor jag pratat med tagit för givet att FI:s röster nästan rakt av tagits från Vänsterpartiet. Det var en vanlig tolkning efter förra EU-valet när FI fick 2,2% medan Vänsterpartiet backade. Med tanke på att V + FI nu fick 11,6%, har det uppenbarligen hänt något annat. Inte minst eftersom 85% av FI:s väljare enligt VALU definierar sig som vänster. Det är inte direkt besvikna folkpartister. Det är en vänsterfeministisk våg som är så tydlig.

Dessutom går det att läsa sig till att Vänsterpartiet i själva verket fick sina nästan 9% bekräftade igår. VALU frågade vilket parti folk skulle röstat på om det hade varit riksdagsval. Vänsterpartiet fick 8,1% i VALU, vilket är en överskattning av det faktiska valresultatet. Samtidigt svarade 11,6% av de tillfrågade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var riksdagsval. Med lite matematiska omräkningar byggt på felskattningen ger det 8,55%.

Här till vänster ses det senaste årets sammanvägda data från samtliga opinionsundersökningar. Som synes var det ett minitapp i april, men annars är det lika stabilt som nivån på girigheten i ett välfärdsbolag.

Min gissning är att SCB imorgon bekräftar uppgången och ger Vänsterpartiet minst 8,2%, och SCB brukar förutspå valresultat bra. Jag tror FI får 2,8% i SCB:s mätning.

1 maj kan vara som en bal på slottet*

Vänsterpartiet Majorna har en bra slogan! 

1 maj var sådär ganska perfekt, för det som var 1 maj-relaterat. Vädret fint, opinionsmätningarna i medvind för V och min äldsta dotter demonstrerade för första gången bredvid mig.

Ja. Min äldsta dotter Tova gick för första gången i tåget utan att ligga i barnvagn. Hon brukar då och då fråga mig saker om politiska uttryck och testar och frågar mig "Pappa, vad betyder feminist?", "Pappa, är du feminist?" och jag svarar "Ja, självklart", varpå svaret kommer "Bra". Jag älskar hennes kommentarer om hur dålig Reinfeldt är, där hon applicerar sin enkla Robin Hood-matematik. Förra valet när hon var 10 år, frågade hon massor om det blåa och det rödgröna laget. Och nu gick hon där bredvid mig i demonstrationen, av fri vilja. Hon frågade mig vad vi skulle demonstrera för och emot, och mitt svar fick henne att svara "Ok, bra!" Nästa val får hon rösta. Det känns alldeles fantastiskt.

Vänsterpartiet ökar. Ulf Bjereld, som jag skämtsamt kallar rikslikare för demonstrationsdeltagande i Göteborg skattade att Vänsterpartiets tåg hade 4500 deltagare, en ökning från ca 4000 förra året (enligt Ulf). Partiet skattade högre, och jag såg tåget kan skulle också höja lite, men det är jämförelsen och ökningen som är viktigast. Vänsterpartiet ökar för tredje eller fjärde året i rad.

Och Feministiskt initiativ lockade 3500 i sin demonstration. Det är optimistiskt varje gång en hör FI och de har medvind i medierna just nu. Jag tror det kan räcka både till Bryssel och till riksdagen med den mediala medvinden. Tidningarna skriver bara positivt om dem just nu, och det brukar betala sig.

Bara en sak om Fi. Det är fruktansvärt ohederligt att hävda att alla andra partier är lite veka som antirasister. Gudrun Schyman vet bättre än så, hon vet att Vänsterpartiet inte har något att skämmas för där. Men osynliggörandet och ihopklumpandet av V med andra partier är en av FI:s centrala delar i strategin, som det ser ut. Trist.

Slutligen festen. Ett parti med självförtroende ordnar fester som den här på 1 maj. 900 socialister och feminister fyllde Pustervik till bredden med prat, musik under "Välfärden är inte till salu" och lite dans. José Gonzalez uppträdde med sitt lugna gitarrspel, Sator var charmiga och gav mig och Frida Hultsfred-92-feeling, Hunt stod för feministisk shoegazing och El Perro del mar gjorde sin grej med finbesök av Jens Lekman. En väldigt fin kväll, och en fantastisk marknadsföring av Vänsterpartiet Göteborg bland allmänna vänsterväljare som säkert kan välja Vänsterpartiet efter en sådan fin kväll.

* Alltså efter att vi avskaffat monarkin och har republikansk bal på slottet efter att vi avskaffat monarkin och typ byggt om huset till lägenheter.

Välkommet med mer fokus på feminism

Jag hade kanske rätt. Jag har i några veckor haft på känn att Feministiskt initiativ växer i opinionen, men utan att kannibalisera på Vänsterpartiet. Så är det. Därför blev jag inte förvånad idag över att Fi hade vuxit en procent i DN/Ipsos mätning, samtidigt som även Vänsterpartiet går upp 1,8%. 9,4%, även om det bara är Ipsos!!! Jag gillar deras framgång. Sverige behöver fler partier än Vänsterpartiet som driver på och debatterar i feministiska frågor. Alla som vill mot ett mer jämställt Sverige vinner på att feminismen tar mer plats i det offentliga samtalet.

Jag tror att Fi lyckas locka mittenfeminister med sitt peppiga sociala medierkampanjande och att tona ner att de faktiskt är vänster. De är otroligt skickliga, entusiastiska och har ju Gudrun, den skarpaste politiska kommunikatör jag sett under mina politiskt intresserade år. Med tanke på hur mycket uppmärksamhet FI får och hur fadda Socialdemokraterna och Folkpartiet och även Miljöpartiet är i feministiska frågor är framgången ganska väntad. Det är rimligt för en högutbildade medelklass att vilja mer feminism i Sverige. Ett exempel är att Socialdemokraterna har 19 män och 10 kvinnor som förstanamn på sina riksdagslistor. Alltså ärligt, det är faktiskt pinsamt.

Det blir intressant att se fortsättningen. När nya partier kommit in i riksdagen har det byggt på att tidningar och opinionsmätare har hjälpts åt att skapa en berättelse om framgång som har blivit en självgående berättelse. DN och Ipsos gör det första gången när de synliggöra att Fi går upp till 2,3 procent. Det ska bli intressant att se om den berättelsen får tillräcklig kraft för att kunna explodera innan Almedalen. Närmar de sig 4% innan Almedalen har de definitivt chans att komma in i riksdagen.

En särskilt intressant fråga är att se hur väljarna med alla partikompasser som florerar nu kommer att reagera när FI:s likhet med Vänsterpartiet blir tydligare. Jag är inte säker på att det gynnar FI, men jag kan ha fel.

Lisa Ewald är för övrigt hysteriskt rolig på Politism om just den här frågan.

Återvändande minnen av våld i politiken

Minne 1.

Den unge Niklas som skanderade "Spräng spräng spräng" på festerna i kårpolitiken, med ett ironiskt leende.
Samtal med våldsromantiker.
Och ickevåld.

Som ofta var revolutionär när jag spelade rollspel.
Som aldrig gillade Che.
Aldrig gillat manliga macho.

Minne 2.

Men de jag alltid gillat.
Gandhi. Att det gick.
Martin Luther King. Engagemanget. Talet. Metaforerna. Talet!
Nelson Mandela. Bristen på bitterhet.
Rosa Parks. En av de största.
Rosa Luxemburg. Den klokaste av revolutionsromantikerns idoler.
Men aldrig Che.
Våld kan vara nödvändigt för att bli fri.
Men.
Revolutioner görs av testosteron.
Demokrati med ord.

Minne 3.

EU-toppmötet 2001.
Uppfylld av Attac och de kloka tankarna om globalisering.
Vi moonade mot Bush.
Skrattet, känslan av att allt var möjligt.
Som jag försökte förstå vita och svarta block.
Den där rörelsen som är på väg åt samma håll men inte går i takt.
Jag minns begreppet aggressivt ickevåld.

Men när jag stod där på Stadsbiblioteket under EU-toppmötet 2001 med min ettåriga dotter i en barnvagn.
Såg stenar flyga.
Såg orden dö.
Långsamt hemåt längs Avenyn i tårar.
Den positiva känslan från socialt forum.
Dog.
Som om det inte gick att nå fram med orden efteråt.
Våldet vann.
Det manliga våldet.

Minne 4.

Antirasistiska manifestationer och demonstrationer.
Att alltid när de.
Maskerade.
Män.
Var.
Män.
Inte trivas.
Det manliga våldet.

April 2014

Orden har förändrats, gränsen flyttats.
Nazister vandrar på gatorna, använder våld och polisen uppför sig som om de är maktlösa eller ointresserade.
En antirasist döms till sex och ett halvt års fängelse för att ha knivskurit en nazist.
Nazister misshandlar och blir inte ens utredda.
Och jag tänker på 2001.
Besvikelsen på polisen, domstolen.
Men mest på på det manliga våldet.
Att kålsuperiet ens kan sägas.

Men Gandhi.
Rosa Parks.
Utan våld.
Min längtan efter en antirasism som är många som finns i människors vardag.
Som är befriad från självförsvar som vill anfalla.
Befriad från det manliga våldet.
Men full av starka ord.

Vänsterpartiet skriver klokt.
Och Daniel Swedin.
Och Åsa Linderborg.

Bilden. Fantastiske Banksy.

Det bästa för patienter är om personalen kan klippa gräset lite på grannens gräsmatta

Jag brukar säga att jag får kryp av ordet samverkan men älskar ordet samarbete. Varför? Därför att ord spelar roll, men det är handling som räknas. Idag fick jag ett bra citat, när en läkare talade om ett lyckat projekt som att de ibland klipper gräset lite på grannens gräsmatta. 

Jag hör ofta samtal och dragningar om samverkan. Det låter ofta bra, låter klokt, låter som om det finns vilja. Tjänstemän från olika områden pratar om något de ska göra. De ska samverka. Men det finns ofta en skavande, gnagande känsla av... ...något skav. Att det är ord, bara ord. Bla bla bla, liksom. En känsla av att sen sätter verkligheten in och de vackra orden visar sig bli till... ibland bra, ibland ingenting. Ofta förklaras eventuella framgångar av att det finns en eller flera eldsjälar som får det att fungera. 

Sen dyker det upp några som pratar samarbete. Ofta är detta människor - sjuksköterskor, läkare och andra - som pratar om vad de Gör, inte vad de Tänker Göra. De har ofta gjort vandringen in i det nya ordets verklighet. Ofta har de hittat sätt att sätta patienter i centrum och lösa de problem som skapas när sjukhus, vårdcentraler och kommun alla har delar av ansvar för en patient. Det kräver, som en konsult som utvärderat ett extremt framgångrikt projekt sa; "en robust organisation". Det får inte hängas upp på individer. 

Och tamejfan vad jag går igång och blir glad. När jag hör om Närvårdsprojektet i Västra Skaraborg eller om Samrehab Mark-Svenljunga och Samrehab i Lidköping, då blir jag glad. Samverkan är en trevlig nätverkslösning som kan fungera under bra förutsättningar. Men det bygger på att individer har bra relationer. Samarbete är när vi skapar en struktur som får människor att göra saker klokt tillsammans men där det varje individ är utbytbar. 

Närvårdsprojektet i Skaraborg är nationellt hyllat. Sjukhuset lämnar sina trygga väggar och åker hem till sjuka patienter som förut åkte in och ut på sjukhuset. Två vårdcentraler samarbetar och har en läkare som åker hem till sjuka i Lidköping, för att de ska slippa åka till vårdcentralen. Det är succé, utvärderingen talar om de bästa effekter de någonsin sett i något liknande projekt. Men det bygger på att två vårdcentraler (bägge offentliga) klarar av att samarbeta utan att bry sig om att den ene får betala lite mer eller lite mindre än den andra. 

De andra projekten. Två rehabprojekt på två olika ställen har hällt sina pengar i ett gemensamt budgetkassaskrin med kommuner och därmed slutat gräla om vem som ska betala. Det är också framgångsrikt och överlag positiva resultat. Men, ett stort men.

Ett stort men. Bägge projekten hotas nu av nedläggning eftersom alliansen, S och Mp ska införa ett vårdval för rehabilitering. Och vårdval är inte samarbete, det kan till nöds handla om samverkan. För vårdval bygger på konkurrens. Vilket är motsatsen till samarbete. 

Epilog. Det finns en sjuhelsikes eldsjäl i form av en allmänläkare i Lidköping som är inblandad i två av dessa satsningar. Men hans poäng är att han är utbytbar. Det blir så med bra samarbete. 

Känslan när fler klistrar rätt etikett på SD

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse. 

Som av en händelse dök den upp i huvudet den där meningen från Tranströmer. Jag mindes först inte vilken dikt, mindes inte att det var en vårdikt, den fantastiska dikten "Dagsmeja" med en av mina favoritmetaforer alla kategorier,

ett kilo vägde 700 gram inte mer

Åh!

I flera år nu har jag längtat, hoppats och velat. Ibland har jag också trott att Sverigedemokraterna skulle börja sjunka i opinionssiffrorna. Hjärtat har hoppats i snart fyra år, men även hjärnan har haft tillfällen då den trott. Efter järnrörsskandalen inte minst, men också efter uteslutningarna.

Istället har det gått i motsatt riktning. Inte bara att SD har krupit uppåt mot 10% av väljarsympatierna, men framför allt att deras framgångar och den utbredda tystnaden mot deras rasism har gjort att det obehagliga har krupit närmare, att språkbruket tunnats ut och hamnat närmare en rasistisk problemformulering. Det har varit så många bottennapp. Rasistiskt har blivit främlingsfientligt som blivit islamkritiskt eller nationalkonservativt. Högern är jättetyst. Statsministern klarar inte av att se nazistiskt våld för vad det är - våld som syftar till att skrämma demokratiskt sinnade människor till tystnad. Svenskarnas parti släpps in på en skola.

Samtidigt har antirasismen befunnit sig i en ställning där jag själv ofta inte trivts. Fantastiska fackeltåg har blandats med demonstrationer med för få deltagare och för mycket svarta kläder, våldsförhärligande män och maskerade ansikten. Känslan av aggressiv manlighet får mig alltid att känna mig utanför.

Men sedan var det en läkare i Umeå som av patientsäkerhetsskäl sade ifrån mot ett besök av Jimmie Åkesson. Han blev näpsad av sjukhusledningen, och hotad av SD:s stormtrupper på Avpixlat. Men som med Rosa Parks eller andra symbolhandlingar för mänskliga rättigheter, så hände något. Det hände något som fick mig att känna optimism, får mig att våga tro.

Jag vet inte var det viktigaste steget togs, det går aldrig att veta. Men saker hände. Det var Vårdförbundet som sade ifrån att de inte vill ha kontakt med SD. Sedan kom artikeln med både Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal som stöttade all personal som protesterar. Sedan kom Brandmän mot rasism som släppte loss en sådan fantastisk kreativitet av antirasism. Kålle Thorvaldsson gick ut och sade att Jimmie Åkesson måste säga ifrån mot sin aggressiva svans, som ska ge fan i att hota hans medlemmar. Och idag ser jag en bild där Kommunals ordförande stöttar alla sina medlemmar i att bära pins med "Vårdpersonal mot rasism", och lovar att driva det till förhandling om arbetsgivaren varnar dem. Jämförelsen är med att bära en majblomma.

Det är vackert.

Jag kanske är onödigt optimistisk men låt mig få vara det just nu. Jag känner att två saker händer just nu. Den första är att epitetet rasist åter klistras på det parti som är rasister av andra än vänsterpartister. Och det innebär att antirasismen tar tillbaka ett problemformuleringsprivilegium. En liten del av makt över definitionen kämpas tillbaka genom att fler människor definierar vem som är just rasist och inte främlingsfientlig. Den andra saken som händer är att antirasismen breddas i den offentliga debatten när fler människor tar ställning mot rasism. Men den andra kan göras som ett fackeltåg, och det räcker inte. Det krävs att rasism definieras som en gräns, och den rasismen finns i Sverigedemokraterna.

Nu vågar jag tro att de där sjunkande opinionssiffrorna kommer för SD.

Något är vackert i staten Sverige. Jag läser ännu mera Tranströmer och känner att jag andas lite lättare än bara för några veckor sen.

Dagsmeja

Tomas Tranströmer

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna
och solskenet fastnade på namnet V I N T E R och satt kvar där tills vintern var över.

Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull. Jag frågade dem:
"Följer ni med till min barndom?" De svarade "ja".

Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det
talade så sakta över snön.

Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Ur "Den halvfärdiga himlen", 1962

Almapriset till den andra Lindgren

Loranga, Masarin och Dartanjang, Texterna till Godda Godda, Hemligtböckerna, Sparvel, Lilla farbrorn, Vilda bebin, Max, Karlknut, Benny, Jobbarkaniner, Stora syster lille bror.

Jag vet inte hur många timmar jag lagt åt att läsa Barbro Lindgren för min nu tonåriga dotter. Och hur många fler jag kommer att lägga för min tvåochetthalvtåring. Barbro Lindgren är verkligen en fantastisk författare med ett poetiskt och vackert språk i alla sina böcker. Men jag slås kanske allra mest av hennes enorma variation, från det anarkistiska i Lorangaböckerna, via det finurligt empatiska i Sparvelböckerna till det nedreducerade och strukturerade i Maxböckerna eller de existentiella vardagssagorna om den oemotståndlige grisen Benny.

Jag är så glad åt att Barbro Lindgren får Almapriset. För mig är hon en verklig gigant bland barnboksförfattare.

Jag fick frågan vilken jag väljer om jag bara får välja en. Då svarar jag nog ändå Max. Så få ord och en så välkonstruerad saga som ger illustratören total möjlighet att berätta halva historien. Konceptuellt ett mästerverk. Och med Max kaka som den allra bästa.

Fast, jag ångrar mig nog. Anarkismen hos Loranga, Mazarin och Dartanjang, de omvända barn- och föräldrarollerna, tigrarna, och lekfullheten. Det går inte att välja.

Grattis Barbro!