Det bästa för patienter är om personalen kan klippa gräset lite på grannens gräsmatta

Jag brukar säga att jag får kryp av ordet samverkan men älskar ordet samarbete. Varför? Därför att ord spelar roll, men det är handling som räknas. Idag fick jag ett bra citat, när en läkare talade om ett lyckat projekt som att de ibland klipper gräset lite på grannens gräsmatta. 

Jag hör ofta samtal och dragningar om samverkan. Det låter ofta bra, låter klokt, låter som om det finns vilja. Tjänstemän från olika områden pratar om något de ska göra. De ska samverka. Men det finns ofta en skavande, gnagande känsla av... ...något skav. Att det är ord, bara ord. Bla bla bla, liksom. En känsla av att sen sätter verkligheten in och de vackra orden visar sig bli till... ibland bra, ibland ingenting. Ofta förklaras eventuella framgångar av att det finns en eller flera eldsjälar som får det att fungera. 

Sen dyker det upp några som pratar samarbete. Ofta är detta människor - sjuksköterskor, läkare och andra - som pratar om vad de Gör, inte vad de Tänker Göra. De har ofta gjort vandringen in i det nya ordets verklighet. Ofta har de hittat sätt att sätta patienter i centrum och lösa de problem som skapas när sjukhus, vårdcentraler och kommun alla har delar av ansvar för en patient. Det kräver, som en konsult som utvärderat ett extremt framgångrikt projekt sa; "en robust organisation". Det får inte hängas upp på individer. 

Och tamejfan vad jag går igång och blir glad. När jag hör om Närvårdsprojektet i Västra Skaraborg eller om Samrehab Mark-Svenljunga och Samrehab i Lidköping, då blir jag glad. Samverkan är en trevlig nätverkslösning som kan fungera under bra förutsättningar. Men det bygger på att individer har bra relationer. Samarbete är när vi skapar en struktur som får människor att göra saker klokt tillsammans men där det varje individ är utbytbar. 

Närvårdsprojektet i Skaraborg är nationellt hyllat. Sjukhuset lämnar sina trygga väggar och åker hem till sjuka patienter som förut åkte in och ut på sjukhuset. Två vårdcentraler samarbetar och har en läkare som åker hem till sjuka i Lidköping, för att de ska slippa åka till vårdcentralen. Det är succé, utvärderingen talar om de bästa effekter de någonsin sett i något liknande projekt. Men det bygger på att två vårdcentraler (bägge offentliga) klarar av att samarbeta utan att bry sig om att den ene får betala lite mer eller lite mindre än den andra. 

De andra projekten. Två rehabprojekt på två olika ställen har hällt sina pengar i ett gemensamt budgetkassaskrin med kommuner och därmed slutat gräla om vem som ska betala. Det är också framgångsrikt och överlag positiva resultat. Men, ett stort men.

Ett stort men. Bägge projekten hotas nu av nedläggning eftersom alliansen, S och Mp ska införa ett vårdval för rehabilitering. Och vårdval är inte samarbete, det kan till nöds handla om samverkan. För vårdval bygger på konkurrens. Vilket är motsatsen till samarbete. 

Epilog. Det finns en sjuhelsikes eldsjäl i form av en allmänläkare i Lidköping som är inblandad i två av dessa satsningar. Men hans poäng är att han är utbytbar. Det blir så med bra samarbete.