Återvändande minnen av våld i politiken

Minne 1.

Den unge Niklas som skanderade "Spräng spräng spräng" på festerna i kårpolitiken, med ett ironiskt leende.
Samtal med våldsromantiker.
Och ickevåld.

Som ofta var revolutionär när jag spelade rollspel.
Som aldrig gillade Che.
Aldrig gillat manliga macho.

Minne 2.

Men de jag alltid gillat.
Gandhi. Att det gick.
Martin Luther King. Engagemanget. Talet. Metaforerna. Talet!
Nelson Mandela. Bristen på bitterhet.
Rosa Parks. En av de största.
Rosa Luxemburg. Den klokaste av revolutionsromantikerns idoler.
Men aldrig Che.
Våld kan vara nödvändigt för att bli fri.
Men.
Revolutioner görs av testosteron.
Demokrati med ord.

Minne 3.

EU-toppmötet 2001.
Uppfylld av Attac och de kloka tankarna om globalisering.
Vi moonade mot Bush.
Skrattet, känslan av att allt var möjligt.
Som jag försökte förstå vita och svarta block.
Den där rörelsen som är på väg åt samma håll men inte går i takt.
Jag minns begreppet aggressivt ickevåld.

Men när jag stod där på Stadsbiblioteket under EU-toppmötet 2001 med min ettåriga dotter i en barnvagn.
Såg stenar flyga.
Såg orden dö.
Långsamt hemåt längs Avenyn i tårar.
Den positiva känslan från socialt forum.
Dog.
Som om det inte gick att nå fram med orden efteråt.
Våldet vann.
Det manliga våldet.

Minne 4.

Antirasistiska manifestationer och demonstrationer.
Att alltid när de.
Maskerade.
Män.
Var.
Män.
Inte trivas.
Det manliga våldet.

April 2014

Orden har förändrats, gränsen flyttats.
Nazister vandrar på gatorna, använder våld och polisen uppför sig som om de är maktlösa eller ointresserade.
En antirasist döms till sex och ett halvt års fängelse för att ha knivskurit en nazist.
Nazister misshandlar och blir inte ens utredda.
Och jag tänker på 2001.
Besvikelsen på polisen, domstolen.
Men mest på på det manliga våldet.
Att kålsuperiet ens kan sägas.

Men Gandhi.
Rosa Parks.
Utan våld.
Min längtan efter en antirasism som är många som finns i människors vardag.
Som är befriad från självförsvar som vill anfalla.
Befriad från det manliga våldet.
Men full av starka ord.

Vänsterpartiet skriver klokt.
Och Daniel Swedin.
Och Åsa Linderborg.

Bilden. Fantastiske Banksy.