Sista dagen i Seattle hade vi ett
heldagspass med en man vid namn Marc Pierson. Han var (tror jag) typ kvalitetschef på en icke vinstdrivande sjukvårdsorganisation som bedrev vård i Oregon,
Washington State och Alaska. Nu tror jag att han arbetade som konsult. Om jag
förstod rätt hade han arbetat mycket med att hitta samarbeten mellan olika
vårdnivåer, och han hade stor kunskap om utvecklingsarbete i gränssnitt mellan
organisationer. Han hade tidigare samarbetet mycket med Region Jönköping. Jag
ser honom som en bra igångsättare för att få sjukhusfolk, kommuner och olika
vårdcentraler att lösa problem tillsammans.
Men först lite USA-val, så här efter 11-9-chocken. Han hade röstat på
Sanders, och det var första gången sedan Ross Perot som han hade engagerat sig
politiskt. Den viktigaste frågan för honom var kampanjfinansieringen. HD:s
beslut om Citizen’s United från 2010 tyckte han hade skapat en köpedemokrati. (Att företag behandlas
som privatpersoner.) Han såg finansieringsreform som enda möjligheten att
rädda dem amerikanska demokratin. Företag kan inte bedömas som individer, var
hans fullständigt rimliga åsikt. Hans hypotes var att det var stor risk att
Trump skulle bli mördad som president. Det hoppas jag verkligen inte, men han var totalt allvarlig. när han sade det
Kaos och
komplexitet
Titeln på hans dag
var ”Swedish conversations in Seattle,
still managing chaos and complexity”. Det var en hel
del organisationsteoretiska lärdomar om just riskerna med och möjligheten med
att bedöma den omgivning man agerar i som lagom komplex. En och annan
forskningsartikel och typologi radades upp, men han pratade klokt.
”Our main task
is to match the complexity of problems with complexity of problem solvers”
En organisation som tror sig kunna styra
rationellt i en komplex eller kaotisk omgivning löper störst risk att
styra totalt felaktigt. Välkända namn inom systemteori och beslutsfattande
susade förbi: Meadows, Deming. Ganz. Timmarna var som en kortversion av kända
managementforskare men med några utvikningar som kräver en ganska modig föreläsare. Bland
annat fick han oss deltagare att närma oss våra existentiella drivkrafter
och varför vi vill förändra. För politiker var det tryggt område att prata om.
”This is a story about a farmer’s boy and Ronald
Reagan”, inledde jag min egen berättelse.
Han delade upp sin föreläsning utifrån en
typologi på fyra olika frågor. Vad? Hur? Vem? Varför? Han utgick från en modell av Donatella Meadows , för att förstå komplexiteten i beslutsfattande och lära sig att
fatta beslut på rätt komplexitetsnivå. Linjära system, sade han och hade LEAN
som exempel, är väldigt bra på att nå kortsiktiga mål. Men för den som vill nå
längre i sitt förändringsarbete, krävs det något annat. Då måste vi förändra
själva grunden i systemet.
Vad är det som händer? Vad kan
observeras? Att styra på linjära system (Som LEAN production) är bra för att
uppnå kortsiktiga mål som att få en ekonomi i balans eller att öka produktionen. Men vi vill i allmänhet längre än så.
Hur fungerar det? Vad driver negativa och positiva vinkelvolter?
Vem? Hur hänger delarna ihop? Vem har makt? Vilka regler styr?
Varför? Vilka
värderingar och grundantaganden kännetecknar systemet? Vem är du själv och vad vill
du? Hur styr vi nyfikenheten och oron i utvecklingsarbetet? Varifrån har vi kommit, var är vi och vart är vi på väg?
Berättelsen om Mig, Oss och Nu. ”No one can trust you
until they know your answer.“
Han pratade mycket om community, att om
vi vågar öppna oss för varandra så blir vi starkare tillsammans. Han hade
ett exempel på hur de arbetat i samverkan om Medicaid-pengarna i Oregon.
Han var inne på många intressanta tankar
om vem som får makt, vem som får möjlighet att vara med och påverka. I ett läge
där undersköterskor, medicinska sekterare och till och med sjuksköterskor ofta
osynliggörs i förändringsarbetet är det en viktig fråga. I ett läge när
Arbetsmiljöverket konstaterar att LEAN-projekt där de direkt berörda inte
gjorts delaktiga i förändringsarbetet, ofta leder till ökad stress och
sjukskrivningar. Då blir det bara nedskärningsprojekt.
Han drog hela tiden diskussionerna mot de
mer existentiella frågorna under Varför?. Det
var intressanta diskussioner, inte minst utifrån hur svårt det
ofta är att få till förändringsarbete och samarbeta över organisationsgränser.
Vad, hur, vem och
varför? Men i vilken ordning
Tänk om hela systemet bygger på en
felaktig kausalitet? Ett väl fungerande system ska utgå från den etiska
Varför-frågan och jobba sig framåt med Vem, Hur och Vad till sin output eller
relation med patienterna/kunderna. Men tänk om det inte är värderingar som
gradvis leder till patientrelation och finansiering utan tvärtom? Med det synsättet är
hälso- och sjukvården i USA är delvis en existentiell bluff som är skapt för att berika
företag och individer, inte ett etiskt grundat system för jämlik vård. Det var
en intressant uppmaning att göra en diskursanalys (han använde inte den termen)
av det system en verkar i. Me like!
Linkage mapping. Hur hänger systemet
ihop?
På slutet av föreläsningen kom han in på
mer konkreta frågor. Han pratade bland annat om linkage mapping, som de tydligen är
väldigt bra på i Jönköping. Som jag förstår det handlar det om att reda ut vilka
beståndsdelar systemet (hälso- och sjukvårdens olika
delar, kommunen, civilsamhället, staten) består av se hur de
förhåller sig till varandra idag. Och inte minst att se hur de borde hänga
ihop i framtiden. Röda linjer för outvecklade samarbeten, gröna linjer för
utvecklade. I grund handlar det om att knyta ihop då, nu och framtid;
verklighet och idealbild.
Det hade varit en utmaning att få vara med att ta fram.
Den makalösa modellen
Han berättade om ett dataprogram/analysmodell för att analysera folkhälsa som
de hade arbetat fram i hans community uppe i norra Washington där de hade 1200
inmatade parametrar som förhöll sig kausalt till varandra. ”Hittills har den
förutsett framtiden”, var hans ödmjuka kommentar. Den byggde på den traditionella uppdelningen om vad
som påverkar individens hälsa. Alltså att bara 10-15% går att påverka via hälso- och sjukvården medan resten är gener, sociala sammanhang och beteende. Jag var nog inte den ende som dreglade över den modellen.
Att fatta beslut på rätt komplexitetsnivå
Han avslutade med en sak han sagt i
början, att det handlar om att fatta beslut på rätt komplexitetsnivå. Att styra
hälso- och sjukvård är möjligt. Men svårt. Men det går om det görs en analys av svårt på vilket sätt. Som jag skrivit om tidigare, så uppfattar jag att både Intermountain Health care med sin datoriserade kunskapsstyrning och Providence med sin tydliga värdegrund, har goda möjligheter att hantera styrningen. Jag Vet inte. Men jag vågar mig på en gissning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar