Det går bra nu för Vänsterpartiet. Och eftersom jag har opinionsmätningar som en liten hobby är det roligare att läsa och försöka förstå förändringarna nu. Det är trevlig läsning när det som i senaste SIFO ger Vänsterpartiet 8,3% (med en felmarginal på 1,2%). Trenden är ökande, ökande, ökande.
En opinionsmätning är för mig intressantast som en riktning, en rörelse. I alla fall fram till sista veckorna innan valet. Jag läser och ställer rörelsemönster i flera mätningar mot de senaste månadernas politiska nyhetsflöde. Vilka berättelser är det som driver i den politiska debatten? Vilka villkor gäller för vad som får sägas och inte? I huvudet snurrar jag trender och andras tolkningar mot mina egna. Som sagt. Det går bra nu för Vänsterpartiet. Vänsterpartiets ökning, ökning, ökning är begriplig för mig. Det har varit ett långsiktigt arbete där Vänsterpartiet lett den politiska debatten som det enda parti som vill som svenska folket - förbjuda vinstintressen i välfärden. De andra partierna försöker både ignorera, kopiera, och misskreditera oss, men uppenbarligen fungerar frågan bra. Det förtroendet bekräftas av en mätning från NOVUS av vilket parti som har bäst politik i olika frågor. Vänsterpartiet är trea på nästan alla frågor efter de två stora M och S. I förhållande till opinionssiffror är siffrorna väldigt höga.
MäMä och PoPoNär det gäller opinionsmätningar är det förstås bäst att titta på en poll of polls eller Mätningarnas Mätning (sammanvägning av flera stora undersökningar). Då neutraliseras enskilda felmätningar och övertolkningar, och huvudfokus hamnar på den långsiktiga trenden. Hos professorn i statsvetenskap Henrik Ekengren-Oscarsson kommer det en gång i månaden en uppdaterad MäMä (som väger in antal svarande och väger de mest aktuella mätningarna tyngre än äldre mätningar), och ibland med fördjupningar och utvikningar.
"Mätningarnas mätning (MäMä) är en viktad sammanvägning (poll of polls) av de månatligen publicerade opinionsmätningar från Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Även Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning i maj och november (SCB/PSU) ingår i Mätningarnas Mätning. Dessa mätningar liknar varandra eftersom de ställer en likartad fråga om röstningsintention (om det vore riksdagsval idag). Och de bygger på slumpmässiga urval. Mätningar som bygger på icke sannolikhetsurval -- exempelvis självrekryterade internetpaneler -- ingår inte i MäMä."
Novus gör en Poll of polls åt Ekot en gång i månaden. Här tillkommer även de av Oscarsson ratade Skop (som frågar efter bästa parti, inte efter hur man skulle rösta idag).
Även Svensk opinion gör en sammanvägning åt SVT, som innehåller även nätrekryterade paneler. Här ingår (Demoskop, Ipsos, Novus Opinion, Sentio research, SIFO och United minds).
Sentio, United minds och Yougov är inte med i någon av sammanvägningarna. Henric Oscarssons huvudargument för att rata dem är att de inte jobbar med slumpmässigt urval. För den verkligt tabellnördiga finns faktiskt en Wikipedia-sida där de flesta mätningar är med.
Då är frågan. Vad betyder 8,3% hos SIFO?
Sifo är ju professorsgodkänd. Demoskop i januari hade bara 6,5% för V, och den senaste MäMä landade på 6,8%, SCB 6,7. Fast, och det är ett tydligt fast. 8,3% hos SIFO ska vare sig övertolkas (eller undertolkas, det är ju ändå minst 7,1%...). Men varje Facebookdelning och varje samtal om nyheten att Det går bra för Vänsterpartiet, en del av rörelsen att Det går bra för Vänsterpartiet. För det är definitivt inte säkert att medierna kommer att framhäva Vänsterpartiets framgångar i sina artiklar. Ett exempel är artikeln i SvD om SIFO:s mätning. Med den största ledningen någonsin för rödgröna partierna och en väldigt hög siffra för V, var deras rubrik "Historiska siffror talar för Alliansen - och S". Deras logik om att bottensiffror talar för alliansen var att gapet var ungefär lika stort för fyra år sedan (då när sjukförsäkringsskandalerna rullade genom medierna och alliansen gömde sig). Skillnaden är förstås att nu ligger även alliansens förtroendesiffror lågt, medan de då låg betydligt högre än för S.
Luften i den ballong som är Vänstepartiets höga siffror och de rödgröna partiernas majoritet känns mindre lättflyktig nu än för fyra år sen. Och det beror på att det finns en trovärdig och bekräftad bärande berättelse bakom uppgången. Den beror på V och på det V gjort, inte på att till exempel S kapsejshavererar i partiledarstrider.
tisdag 28 januari 2014
lördag 25 januari 2014
Satsa här, där eller everywhere?
Jag fick en fråga om hur vi i Vänsterpartiet vill satsa på kollektivtrafiken i Västra Götalandsregionen. Och jag svarade: På vad? Och varför?
För det är ju så. Att om vi inte har oändligt med resurser så måste vi välja. Vi måste välja inom kollektivtrafiken. Och vi måste välja mellan kollektivtrafik, hälso- och sjukvård, kultur eller andra viktiga delar. Jag tycker det är intressant att diskutera vad som är viktigast att satsa på och även ställa saker mot varandra. Det vässar argumenten att tvingas välja. Men att bara säga "Mer av allt" är för enkelt. Att sedan svaret kan bli "Mer av allt", är en annan fråga.
Men kollektivtrafiken då. Jag väljer mellan tre delar.
1) Satsa på att öka resandet där flest reser idag
I och till och från Göteborg sker (tror jag) 85% av resorna inom Västtrafik. Det är där trängselskatten har införts för att minska bilåkandet. Och det är där det ökade resandet främst har skett. Och måste ske. Det är också där som fordonen oftast är tillbreddenfyllda. Bilresandet har minskat med mer än 10% sedan införandet, och resandet med framför allt tåg till och från Göteborg har exploderat. I Göteborg blir miljöeffekterna större per satsad krona, eftersom bussar, tåg och spårvagnar oftare går välfyllda.
2) Mer trafik på landsbygden
Att satsa skattepengar på kollektivtrafiken på landsbygden ger inte riktigt samma effekt per satsad krona, eftersom det blir vanligare med halvfyllda fordon. Det betyder inte att vi ska ge upp på kollektivtrafiken på landsbygden, bara att miljöeffekterna blir mindre. Istället är det geografisk rättvisa som är ett starkt argument för att vi måste binda ihop hela Västra Götaland. Alla har rätt till den del av välfärden som kollektivtrafiken utgör.
3) Sänk eller håll nere priset på kollektivtrafiktaxan
Alliansen vill finansiera satsningar genom att chockhöja taxan. Det är heltokigt, eftersom vi riskerar att få ökad ojämlikhet och minskat resande genom att göra det för dyrt. Att resa kollektivt får aldrig bli en klassfråga. Många i Vänsterpartiet vill ha avgiftsfri kollektivtrafik. Det är en intressant reform att diskutera. Men den måste ställas mot andra viktiga men dyra reformer. I Västra Götaland motsvarar det kanske att få in både tandvård och glasögon i samma högkostnadsskydd som sjukvården. Men i nuläget tror jag vi måste ner åtminstone till en nivå där resenärerna betalar max hälften av den totala kostnaden för kollektivtrafik (Idag 54%). De tre senaste åren har vi haft ungefär 5%-iga ökningar av priset på resorna, men resandet har ändå ökat med mer än 20%. Med 1600 kronor för ett månadskort för Västra Götaland är det mycket varje månad för att pendla till ett jobb. Jag tror vi närmar oss en gräns där klasskillnaderna ökar och resandet avtar om inte priset hålls nere. Jag skriver det igen. Resande med kollektivtrafik får aldrig bli en klassfråga.
Så hur prioriterar jag? Miljöargumenten och att genomföra trängselskatten på ett klokt sätt talar för att prioritera Göteborg med omnejd. Det är där vi kan uppnå stora minskningar av bilåkandet. Så, jag satsar mest där. Men priserna måste ligga på en rimlig nivå, annars blir resandet en klassfråga. Då kommer en fråga: Räcker mina prioriteringar till ökad trafik på landsbygden? I alla fall lite grann, byggt på jämlikhetstanken att kollektivtrafiken är en del av välfärden.
Sen har vi det där med satsningar på hälso- och sjukvården eller kollektivtrafiken. Men det kräver ju ännu en diskussion om varför det ena och inte det andra. Eller båda.
För det är ju så. Att om vi inte har oändligt med resurser så måste vi välja. Vi måste välja inom kollektivtrafiken. Och vi måste välja mellan kollektivtrafik, hälso- och sjukvård, kultur eller andra viktiga delar. Jag tycker det är intressant att diskutera vad som är viktigast att satsa på och även ställa saker mot varandra. Det vässar argumenten att tvingas välja. Men att bara säga "Mer av allt" är för enkelt. Att sedan svaret kan bli "Mer av allt", är en annan fråga.
Men kollektivtrafiken då. Jag väljer mellan tre delar.
1) Satsa på att öka resandet där flest reser idag
I och till och från Göteborg sker (tror jag) 85% av resorna inom Västtrafik. Det är där trängselskatten har införts för att minska bilåkandet. Och det är där det ökade resandet främst har skett. Och måste ske. Det är också där som fordonen oftast är tillbreddenfyllda. Bilresandet har minskat med mer än 10% sedan införandet, och resandet med framför allt tåg till och från Göteborg har exploderat. I Göteborg blir miljöeffekterna större per satsad krona, eftersom bussar, tåg och spårvagnar oftare går välfyllda.
2) Mer trafik på landsbygden
Att satsa skattepengar på kollektivtrafiken på landsbygden ger inte riktigt samma effekt per satsad krona, eftersom det blir vanligare med halvfyllda fordon. Det betyder inte att vi ska ge upp på kollektivtrafiken på landsbygden, bara att miljöeffekterna blir mindre. Istället är det geografisk rättvisa som är ett starkt argument för att vi måste binda ihop hela Västra Götaland. Alla har rätt till den del av välfärden som kollektivtrafiken utgör.
3) Sänk eller håll nere priset på kollektivtrafiktaxan
Alliansen vill finansiera satsningar genom att chockhöja taxan. Det är heltokigt, eftersom vi riskerar att få ökad ojämlikhet och minskat resande genom att göra det för dyrt. Att resa kollektivt får aldrig bli en klassfråga. Många i Vänsterpartiet vill ha avgiftsfri kollektivtrafik. Det är en intressant reform att diskutera. Men den måste ställas mot andra viktiga men dyra reformer. I Västra Götaland motsvarar det kanske att få in både tandvård och glasögon i samma högkostnadsskydd som sjukvården. Men i nuläget tror jag vi måste ner åtminstone till en nivå där resenärerna betalar max hälften av den totala kostnaden för kollektivtrafik (Idag 54%). De tre senaste åren har vi haft ungefär 5%-iga ökningar av priset på resorna, men resandet har ändå ökat med mer än 20%. Med 1600 kronor för ett månadskort för Västra Götaland är det mycket varje månad för att pendla till ett jobb. Jag tror vi närmar oss en gräns där klasskillnaderna ökar och resandet avtar om inte priset hålls nere. Jag skriver det igen. Resande med kollektivtrafik får aldrig bli en klassfråga.
Så hur prioriterar jag? Miljöargumenten och att genomföra trängselskatten på ett klokt sätt talar för att prioritera Göteborg med omnejd. Det är där vi kan uppnå stora minskningar av bilåkandet. Så, jag satsar mest där. Men priserna måste ligga på en rimlig nivå, annars blir resandet en klassfråga. Då kommer en fråga: Räcker mina prioriteringar till ökad trafik på landsbygden? I alla fall lite grann, byggt på jämlikhetstanken att kollektivtrafiken är en del av välfärden.
Sen har vi det där med satsningar på hälso- och sjukvården eller kollektivtrafiken. Men det kräver ju ännu en diskussion om varför det ena och inte det andra. Eller båda.
torsdag 16 januari 2014
Bara att sätta ett pris kan skapa problem men vinstintressen gör det ännu värre
Den svenska sjukvården gör oftast rätt. Vården ska grundas i medicinsk evidens där oberoende forskningsstudier som för kunskapen framåt. En metod bedöms som bättre än en annan. Men när detta ska genomföras i vården blir det ofta problem. Läkare har en vana att göra saker på ett sätt och har svårt att ta till sig av det nya. Ibland av gammal vana eller brist på kunskap, och kanske ibland medvetet, av en misstro mot forskningen och en tro på det de en gång lärt sig. Varje läkare kan ha sina skäl, precis som varje förälder, lärare eller utbildningsminister inte gör saker som forskningen, evidensen, kunskapsläget, säger. Det finns faktiskt studier som säger att så få som en tredjedel av alla vårdkedjor i svensk sjukvård sker helt i enlighet med medicinsk evidens.
Igår läste jag nyheten att det görs för många meniskoperationer. Eftersom jag har en svag personlig relation till meniskoperationer (Det onda jag ibland får i mitt vänsterknä är troligtvis en menisk som skramlar ut på små irrfärder.) läste jag med större intresse. Jag har förut läst och googlat och förstått att menisken sällan ska opereras, och jag tror det beror på att det inte blir bättre och det kan bli värre på sikt när den lilla broskbiten opereras.Det medicinska bevisläget är tydligt. Meniskoperationer ska sällan göras. (För övrigt. Jag älskar att uttrycket medicinsk evidens bara använder två vokaler! Ren poesi.) Inte bara en, två utan fyra oberoende studier säger att menisken sällan ska opereras.
Ändå ökar operationerna enligt Socialstyrelsen. De ökar över hela landet mellan 2011 och 2012. Mest ökar de i Stockholm. Varför? Redan i artikeln antyder TT svaret, att det finns pengar att tjäna.
Frågan är då varför ortopederna fortsätter att utföra meningslösa operationer. Pengar är en förklaring. Varje ingrepp kostar skattebetalarna 14 000 kronor. Det finns alltså miljoner att tjäna för de privata vårdgivare som erbjuder dessa operationer. Och sådana finns det gott om i Stockholm.
Nu kan jag ropa: Vinstintresset skapar slöseri med pengar och överbehandling av patienter! Det finns flera forskningsstudier som visar detta, förutom det ideologiskt välgrundade! Men god debatteknik säger att jag ska försöka avfärda andra tänkbara förklaringar.
Förklaring ett är att det medicinska evidensläget är oklart. Den kan avfärdas. Fyra forskningsstudier har visat det. Ändå ökar operationerna.
Förklaring två är om själva prissättningen i sig är problemet. Jag nås ibland av berättelser om hur kliniker i den offentliga vården gör felprioriteringar av ekonomiska skäl. Kliniker prioriterar operationer på friskare patienter snarare än sjukare för att det är bättre för klinikens ekonomi. Jag vet inte om alla dessa historier är sanna, men det finns forskare som följt personalens samtal i vården och kommer fram till att personalen kan hantera avvägningar mellan prioriteringar, medicinsk kvalitet och rättvisa, så länge de inte är utsatta för ett marknadstänkande. Marknadstänkandet påverkar samtalen och blir den dominerande diskursen. (Den läsvärda studien "Money talks".)
Macej Zarembas bok "Patientens pris" eller hans artikelserie i DN, är sprängfylld med exempel på samma fenomen. Det kan alltså vara så att det är själva fenomenet att sätta ett pris som skapar överproduktionen. Det är en viktig tanke att bära med sig utifrån alla berättelser som finns om vad som händer.Den tredje förklaringen är vinstintressen. Det där med Stockholm. Att ett vårdval och en medveten politik för att den offentliga vården ska göra så lite som möjligt, har lett till en ökning på 40% av meningslösa meniskoperationer.
Självklart, säger jag, skapar vinstintressen felprioritering och slöseri med skattepengar i det här fallet. Men vem vet, Filippa Reinfeldt kanske jublar åt hur många fler meniskoperationer som görs, vilket förutsätter att hon blundar för vad forskningen säger om hur bästa möjliga vård ska vara.
Det finns en fjärde förklaring som går att utläsa från artikeln. Nyheten säger att det är bland män 40-79 år som operationerna ökar allra mest. Det är en grupp som ofta blir överbehandlade med allt som är tekniskt, opererande eller innehåller läkemedel, men som är svåra att övertyga till andra lösningar som fysisk träning eller ändrade kostvanor. Det finns mycket som antyder att denna grupp lyckas tjata sig till behandlingar.Det är en fjärde förklaring som garanterat bidrar. Det är ju själva vårdvalets kärna. Patienten (Kunden. Burr!) ska styra mer, vården ska lyssna. Jättebra, men det är rätt vård av bra kvalitet patienterna ska få, inte den vård de vill ha eller har googlat fram att den finns. Det skapas vård efter efterfrågan och inte efter behov. Jag tror detta är ett klockrent exempel på att även detta påverkar.
Därmed kan jag ropa: Vinstintresset, prissättningen och vårdvalen skapar slöseri med pengar och överbehandling av patienter!
Igår läste jag nyheten att det görs för många meniskoperationer. Eftersom jag har en svag personlig relation till meniskoperationer (Det onda jag ibland får i mitt vänsterknä är troligtvis en menisk som skramlar ut på små irrfärder.) läste jag med större intresse. Jag har förut läst och googlat och förstått att menisken sällan ska opereras, och jag tror det beror på att det inte blir bättre och det kan bli värre på sikt när den lilla broskbiten opereras.Det medicinska bevisläget är tydligt. Meniskoperationer ska sällan göras. (För övrigt. Jag älskar att uttrycket medicinsk evidens bara använder två vokaler! Ren poesi.) Inte bara en, två utan fyra oberoende studier säger att menisken sällan ska opereras.
Ändå ökar operationerna enligt Socialstyrelsen. De ökar över hela landet mellan 2011 och 2012. Mest ökar de i Stockholm. Varför? Redan i artikeln antyder TT svaret, att det finns pengar att tjäna.
Frågan är då varför ortopederna fortsätter att utföra meningslösa operationer. Pengar är en förklaring. Varje ingrepp kostar skattebetalarna 14 000 kronor. Det finns alltså miljoner att tjäna för de privata vårdgivare som erbjuder dessa operationer. Och sådana finns det gott om i Stockholm.
Nu kan jag ropa: Vinstintresset skapar slöseri med pengar och överbehandling av patienter! Det finns flera forskningsstudier som visar detta, förutom det ideologiskt välgrundade! Men god debatteknik säger att jag ska försöka avfärda andra tänkbara förklaringar.
Förklaring ett är att det medicinska evidensläget är oklart. Den kan avfärdas. Fyra forskningsstudier har visat det. Ändå ökar operationerna.
Förklaring två är om själva prissättningen i sig är problemet. Jag nås ibland av berättelser om hur kliniker i den offentliga vården gör felprioriteringar av ekonomiska skäl. Kliniker prioriterar operationer på friskare patienter snarare än sjukare för att det är bättre för klinikens ekonomi. Jag vet inte om alla dessa historier är sanna, men det finns forskare som följt personalens samtal i vården och kommer fram till att personalen kan hantera avvägningar mellan prioriteringar, medicinsk kvalitet och rättvisa, så länge de inte är utsatta för ett marknadstänkande. Marknadstänkandet påverkar samtalen och blir den dominerande diskursen. (Den läsvärda studien "Money talks".)
Macej Zarembas bok "Patientens pris" eller hans artikelserie i DN, är sprängfylld med exempel på samma fenomen. Det kan alltså vara så att det är själva fenomenet att sätta ett pris som skapar överproduktionen. Det är en viktig tanke att bära med sig utifrån alla berättelser som finns om vad som händer.Den tredje förklaringen är vinstintressen. Det där med Stockholm. Att ett vårdval och en medveten politik för att den offentliga vården ska göra så lite som möjligt, har lett till en ökning på 40% av meningslösa meniskoperationer.
Självklart, säger jag, skapar vinstintressen felprioritering och slöseri med skattepengar i det här fallet. Men vem vet, Filippa Reinfeldt kanske jublar åt hur många fler meniskoperationer som görs, vilket förutsätter att hon blundar för vad forskningen säger om hur bästa möjliga vård ska vara.
Det finns en fjärde förklaring som går att utläsa från artikeln. Nyheten säger att det är bland män 40-79 år som operationerna ökar allra mest. Det är en grupp som ofta blir överbehandlade med allt som är tekniskt, opererande eller innehåller läkemedel, men som är svåra att övertyga till andra lösningar som fysisk träning eller ändrade kostvanor. Det finns mycket som antyder att denna grupp lyckas tjata sig till behandlingar.Det är en fjärde förklaring som garanterat bidrar. Det är ju själva vårdvalets kärna. Patienten (Kunden. Burr!) ska styra mer, vården ska lyssna. Jättebra, men det är rätt vård av bra kvalitet patienterna ska få, inte den vård de vill ha eller har googlat fram att den finns. Det skapas vård efter efterfrågan och inte efter behov. Jag tror detta är ett klockrent exempel på att även detta påverkar.
Därmed kan jag ropa: Vinstintresset, prissättningen och vårdvalen skapar slöseri med pengar och överbehandling av patienter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)