söndag 14 december 2014

Sexistiskt eller feministiskt? - Historieätarna och Mad men

I senaste avsnittet av Historieätarna nådde Erik Haag nya bottennivåer av uppmärksamhetssökande manlighet. Han började sedvanligt med att näcka framför den uppenbart besvärade stylisten. Och senare i programmet hade han en scen där han alldeles för länge fick skreva i sina leopardtanga och prata in i kameran. Det är bara två av många exempel på hur han ställer sig i vägen för programmets innehåll. En av anledningarna till att jag inte föll för Landet Brunsås var att det där var två män som ställde sig i vägen för innehållet. De gör programmet sämre med yta, blingbling och skämtsamt bufflande.

Men frågan här är ju hur Historieätarna ska tolkas. Programmet gestaltar kvinnlig underordning och drar upp den till ytan. Det bjuds in experter som pratar om den frågan. Och inte minst blickar Lotta Lundgren in i kameran och slänger ur sig underbara små kommentarer om hennes underordning. Så nog finns det där, och nog är det tydligt. Det återkommer i varje avsnitt, och jag måste säga att jag inte minns om det var lika tydligt första säsongen.

Natalia Kazmierska skriver i Aftonbladet och ställer frågan om Historieätarna är en total könskollaps. Hon fokuserar på Erik Haag, och har också exemplet på hur han avbryter och stör samtal med kvinnliga gäster. Även Karins konstgrepp har skrivit om Erik Haags jobbiga snoppande. Hon sätter fokus på hur stylisten utsätts för hans blottande, och det är obehagligt oavsett om hon är med på det eller inte.

Jag reflekterar över den här kritiken och försöker reda ut frågorna som väcks om programmet är frigörande eller bekräftande av könsroller. Jag lutar åt det första. Det finns en tydlig vinkling i innehållet som tar upp bristen på jämställdhet som en tydlig fråga. Därmed är det tydligt att Erik Haag gör programmet sämre. Han flamsar med rockar, kalsonger och annat, och tar därmed intressant tid från innehåll som skulle gjort programmet bättre. Jag undrar över syftet, och undrar över vilka som tycker att det flamset gör programmet bättre. Kanske är jag bara elitist? Men jag kommer på mig själv att längta efter ett program där ytterligare en kvinnlig programledare tillsammans med Lotta Lundgren reser i historien och granskar jämställdhet.

Det går att göra en motsvarande tolkning av Mad men. Jag älskar den serien, och tycker den är en väldigt välgjord beskrivning av en kvinnlig frigörelse som kommer men som går så otroligt långsamt. För mig är det en självklart tolkning. Sexismen finns där, såklart, männen jobbar jobbar, är dåliga pappor, dricker sprit och är otrogna. Men det finns ju ett Revolutionary Road-liknande tema av att både männen och kvinnorna mår dåligt i de fastlåsta könsrollerna. Don och Pete är tydliga exempel

Men sen fick jag höra att manliga reklamare älskar serien, och att de ser den som en jubelserie för manligt presterande och frihetsgrad att inte ta ansvar för helheten. Och då måste jag tänka efter.

Då slår det mig. Det som saknas i Mad men är straffet. Filmer och TV-serier är ofta moralistiska och bestraffar de som gör fel och belönar de som gör rätt. Ett exempel är att kvinnor som har sex eller visar brösten i skräckfilmer nästan alltid dör. Eller som i ett gammalt TV-program som slutade med att en snygg kvinna fick en hink vatten över sig när hon hade gjort bort sig nu igen. Överhuvudtaget är just TV-serier ofta skrivna med ett tydligt moraliskt upplägg. Den som revolterar mot den moraliskt goda makten blir bestraffad. Om Mad men vore en sexistisk serie skulle Peggy blivit bestraffad mycket mer än den dagliga förnedring patriarkatet utsätter henne för. Visst slipper männen de straff de borde få för otrohet, våldtäkt och annat, och visst får kvinnorna göra offer (ha sex med en kund) för att få en belöning i form av karriär eller pengar. I all sin vidrighet tror jag ändå att 60-talet var ungefär så. Att övermoralisera med dagens synsätt skulle göra serien sämre, även om den omedelbara känslan i magen skulle vara ett större "Yes!"

torsdag 4 december 2014

Nu förstår jag!

När det stod klart att SD skulle fälla regeringens budget och nyvalet närmade sig, funderade jag. Kommer SD att gå upp eller ner av detta? Jag grävde i magkänslan, analysverktygen, funderade och pratade med folk. Det som kom ut. 

- Ja, kanske det. Eller inte.  

Jag hade inte en aning. Nyvalet skulle för mig lika väl kunna leda till att SD gick upp till 18% som att de sjönk till 7%. Jag har tänkt att det är känslor och inte rationella överväganden som styr väljarna i valet av SD. Jag förstår - ännu inte - vad som styr dessa väljare. Det har pratats om S-väljare som fanns två val i M och nu 2014, stack till SD. Vi har läst att det är borgerliga väljare som stod för SD:s ökning  Vi vet att de prioriterar invandringsfrågan högre än övriga väljare. Vi har hört att SD:s väljare misstror demokratin. Det har forskats, gissats och spekulerats. 

Men idag dök det upp en artikel som kanske gjorde att jag förstår igen. Två forskare i analytisk sociologi från Linköping, har frågat väljarna och de hittar: 
Beror Sverigedemokraternas valframgångar på missnöjde med de etablerade partierna? Nej, är svaret i en ny undersökning. Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras intoleranta och främlingsfientliga attityder, skriver två forskare från Linköpings universitet. 
Det finns inga större skillnader mellan SD:s väljare och övriga i hur högt förtroende de har för det politiska systemet. Sannolikheten att rösta på SD styrs väldigt lite av hur stort förtroende någon har för det politiska systemet. Det är alltså inte (tydligt) rättshaverister och bittra antidemokrater.

Forskarna har en annan förklaring. De har ställt frågor som handlar om människor vill ha en muslim som granne, vårdgivare eller familjemedlem. Övriga partiers väljare är relativt överens (förutom KD i synen på att få en muslim som familjemedlem). Det ligger på runt 90% för de flesta partiers väljare. SD ligger på mellan 25% (för familjemedlem), 55% (vårdgivare eller granne). Forskarna sammanfattar de med torra, kalla, hårda ord.
Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras extremt intoleranta och främlingsfientliga attityder. 
Vi får se, rapporten kommer imorgon tydligen. Men det ligger en paradox i det här resultatet. Det är tillbaks på ruta ett, tillbaka till att se SD:s väljare är mycket mer rasistiska än svenskarna i gemen.

Och då väcks den obehagliga frågan. Hur rasistiska är egentligen svenskarna?