Tack som fan Kent!

Hur ska ett band under två och en halv timme lyckas sammanfatta en karriär på 21 år. 40 000 engagerade människor är där med sina förväntningar och önskningar. Någonstans kan det bara misslyckas utifrån de uppumpade kraven. Det gjorde det också. Och absolut inte.

Jag tycker konserten var bra. De bästa låtarna var nämligen så väldigt väldigt bra, och dalarna var inte överdrivet djupa. Det var bara den nya låten som var totalt ointressant. Kanske tänkte de på den låten som något extra exklusivt för fansen. Eller så ville de helt enkelt spela den för sig själva. Det är just den typen av up yours-attityd som Kent alltid stått för. Vi satt igår och tittade på "Så nära får ingen gå. Ett år med Kent" från 2001. I en klassisk scen sitter bandet och resonerar om de kan stryka "Kräm" från spellistan. Jocke Berg står upp för publikens önskan efter låten. Några år senare försvann den från spelningarna. Den typen av integritet uppskattar jag, även om jag var upprörd då. Det är samma attityd de visar när de lägger av medan de är på topp. Typ.

Och jag tänker. Vad hade hänt igår om de hade spelat Kräm? Jublet, liksom!!!

Det fanns några tillfällen då bandet tappade kontakten med publiken där uppe i sin arenarockbubbla. Mest förvånande var att en så stark låt som Förlåtelsen spelas för en nästan oengagerad publik. Inga händer i luften, ingen dans, inget deppdisco. Det fanns sådana stunder. Men det fanns också gott om höjdpunkter från konserten. Några tillfällen då jag fick ståpäls av hur bra det var.

1. En akustisk "December" med Jocke Berg, körtjejerna och Sami på elgitarr. En B-sida från 1998 lyckas hitta en närvaro och publikkontakt trots att många rimligen hade en väldigt sval relation till låten. Med mer sådant hade toppbetyget varit självklart. 
2. Jocke Bergs presentation av bandet som i Göteborg var mångordig och tonårsromantisk blev idag till något helt annorlunda. Jocke försökte hitta orden och lyckades bara säga förnamnen medan han pekade. Sen kom ett nästan blygt "Love you guys". 
3. "Utan dina andetag" i arenarockversionen. Alltid en fantastisk låt, men när körtjejerna upprepade "Vad vore jag utan dina andetag?" tre eller fyra gånger var inte många ögon torra i arenan. Herrej vad bra!!!
4. Socker. Jublet började redan under den inledande gitarren. Sedan brände de av en arenastänkare på den högsta nivå den låten någonsin levererats. Fylligare, tyngre och med mer gitarr än jag trodde var möjligt. Fantastiskt!!!
5. 747 med en helt otrolig kropp i ljudbilden från de tre körtjejerna. 
6. Mannen i vita hatten. Med betygskala på den låten har den nog landat i 5 i betyg varenda gång. Så även här. Alla visste att den skulle komma och så kom den. 

Nu är det slut.
Kent lägger av för att de själva vill, inte för att de tröttnat.
Kent var bättre förr.
Tack som fan!
Kom inte tillbaka.