Det bästa för patienter är om personalen kan klippa gräset lite på grannens gräsmatta

Jag brukar säga att jag får kryp av ordet samverkan men älskar ordet samarbete. Varför? Därför att ord spelar roll, men det är handling som räknas. Idag fick jag ett bra citat, när en läkare talade om ett lyckat projekt som att de ibland klipper gräset lite på grannens gräsmatta. 

Jag hör ofta samtal och dragningar om samverkan. Det låter ofta bra, låter klokt, låter som om det finns vilja. Tjänstemän från olika områden pratar om något de ska göra. De ska samverka. Men det finns ofta en skavande, gnagande känsla av... ...något skav. Att det är ord, bara ord. Bla bla bla, liksom. En känsla av att sen sätter verkligheten in och de vackra orden visar sig bli till... ibland bra, ibland ingenting. Ofta förklaras eventuella framgångar av att det finns en eller flera eldsjälar som får det att fungera. 

Sen dyker det upp några som pratar samarbete. Ofta är detta människor - sjuksköterskor, läkare och andra - som pratar om vad de Gör, inte vad de Tänker Göra. De har ofta gjort vandringen in i det nya ordets verklighet. Ofta har de hittat sätt att sätta patienter i centrum och lösa de problem som skapas när sjukhus, vårdcentraler och kommun alla har delar av ansvar för en patient. Det kräver, som en konsult som utvärderat ett extremt framgångrikt projekt sa; "en robust organisation". Det får inte hängas upp på individer. 

Och tamejfan vad jag går igång och blir glad. När jag hör om Närvårdsprojektet i Västra Skaraborg eller om Samrehab Mark-Svenljunga och Samrehab i Lidköping, då blir jag glad. Samverkan är en trevlig nätverkslösning som kan fungera under bra förutsättningar. Men det bygger på att individer har bra relationer. Samarbete är när vi skapar en struktur som får människor att göra saker klokt tillsammans men där det varje individ är utbytbar. 

Närvårdsprojektet i Skaraborg är nationellt hyllat. Sjukhuset lämnar sina trygga väggar och åker hem till sjuka patienter som förut åkte in och ut på sjukhuset. Två vårdcentraler samarbetar och har en läkare som åker hem till sjuka i Lidköping, för att de ska slippa åka till vårdcentralen. Det är succé, utvärderingen talar om de bästa effekter de någonsin sett i något liknande projekt. Men det bygger på att två vårdcentraler (bägge offentliga) klarar av att samarbeta utan att bry sig om att den ene får betala lite mer eller lite mindre än den andra. 

De andra projekten. Två rehabprojekt på två olika ställen har hällt sina pengar i ett gemensamt budgetkassaskrin med kommuner och därmed slutat gräla om vem som ska betala. Det är också framgångsrikt och överlag positiva resultat. Men, ett stort men.

Ett stort men. Bägge projekten hotas nu av nedläggning eftersom alliansen, S och Mp ska införa ett vårdval för rehabilitering. Och vårdval är inte samarbete, det kan till nöds handla om samverkan. För vårdval bygger på konkurrens. Vilket är motsatsen till samarbete. 

Epilog. Det finns en sjuhelsikes eldsjäl i form av en allmänläkare i Lidköping som är inblandad i två av dessa satsningar. Men hans poäng är att han är utbytbar. Det blir så med bra samarbete. 

Känslan när fler klistrar rätt etikett på SD

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse. 

Som av en händelse dök den upp i huvudet den där meningen från Tranströmer. Jag mindes först inte vilken dikt, mindes inte att det var en vårdikt, den fantastiska dikten "Dagsmeja" med en av mina favoritmetaforer alla kategorier,

ett kilo vägde 700 gram inte mer

Åh!

I flera år nu har jag längtat, hoppats och velat. Ibland har jag också trott att Sverigedemokraterna skulle börja sjunka i opinionssiffrorna. Hjärtat har hoppats i snart fyra år, men även hjärnan har haft tillfällen då den trott. Efter järnrörsskandalen inte minst, men också efter uteslutningarna.

Istället har det gått i motsatt riktning. Inte bara att SD har krupit uppåt mot 10% av väljarsympatierna, men framför allt att deras framgångar och den utbredda tystnaden mot deras rasism har gjort att det obehagliga har krupit närmare, att språkbruket tunnats ut och hamnat närmare en rasistisk problemformulering. Det har varit så många bottennapp. Rasistiskt har blivit främlingsfientligt som blivit islamkritiskt eller nationalkonservativt. Högern är jättetyst. Statsministern klarar inte av att se nazistiskt våld för vad det är - våld som syftar till att skrämma demokratiskt sinnade människor till tystnad. Svenskarnas parti släpps in på en skola.

Samtidigt har antirasismen befunnit sig i en ställning där jag själv ofta inte trivts. Fantastiska fackeltåg har blandats med demonstrationer med för få deltagare och för mycket svarta kläder, våldsförhärligande män och maskerade ansikten. Känslan av aggressiv manlighet får mig alltid att känna mig utanför.

Men sedan var det en läkare i Umeå som av patientsäkerhetsskäl sade ifrån mot ett besök av Jimmie Åkesson. Han blev näpsad av sjukhusledningen, och hotad av SD:s stormtrupper på Avpixlat. Men som med Rosa Parks eller andra symbolhandlingar för mänskliga rättigheter, så hände något. Det hände något som fick mig att känna optimism, får mig att våga tro.

Jag vet inte var det viktigaste steget togs, det går aldrig att veta. Men saker hände. Det var Vårdförbundet som sade ifrån att de inte vill ha kontakt med SD. Sedan kom artikeln med både Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal som stöttade all personal som protesterar. Sedan kom Brandmän mot rasism som släppte loss en sådan fantastisk kreativitet av antirasism. Kålle Thorvaldsson gick ut och sade att Jimmie Åkesson måste säga ifrån mot sin aggressiva svans, som ska ge fan i att hota hans medlemmar. Och idag ser jag en bild där Kommunals ordförande stöttar alla sina medlemmar i att bära pins med "Vårdpersonal mot rasism", och lovar att driva det till förhandling om arbetsgivaren varnar dem. Jämförelsen är med att bära en majblomma.

Det är vackert.

Jag kanske är onödigt optimistisk men låt mig få vara det just nu. Jag känner att två saker händer just nu. Den första är att epitetet rasist åter klistras på det parti som är rasister av andra än vänsterpartister. Och det innebär att antirasismen tar tillbaka ett problemformuleringsprivilegium. En liten del av makt över definitionen kämpas tillbaka genom att fler människor definierar vem som är just rasist och inte främlingsfientlig. Den andra saken som händer är att antirasismen breddas i den offentliga debatten när fler människor tar ställning mot rasism. Men den andra kan göras som ett fackeltåg, och det räcker inte. Det krävs att rasism definieras som en gräns, och den rasismen finns i Sverigedemokraterna.

Nu vågar jag tro att de där sjunkande opinionssiffrorna kommer för SD.

Något är vackert i staten Sverige. Jag läser ännu mera Tranströmer och känner att jag andas lite lättare än bara för några veckor sen.

Dagsmeja

Tomas Tranströmer

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna
och solskenet fastnade på namnet V I N T E R och satt kvar där tills vintern var över.

Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull. Jag frågade dem:
"Följer ni med till min barndom?" De svarade "ja".

Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det
talade så sakta över snön.

Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Ur "Den halvfärdiga himlen", 1962

Almapriset till den andra Lindgren

Loranga, Masarin och Dartanjang, Texterna till Godda Godda, Hemligtböckerna, Sparvel, Lilla farbrorn, Vilda bebin, Max, Karlknut, Benny, Jobbarkaniner, Stora syster lille bror.

Jag vet inte hur många timmar jag lagt åt att läsa Barbro Lindgren för min nu tonåriga dotter. Och hur många fler jag kommer att lägga för min tvåochetthalvtåring. Barbro Lindgren är verkligen en fantastisk författare med ett poetiskt och vackert språk i alla sina böcker. Men jag slås kanske allra mest av hennes enorma variation, från det anarkistiska i Lorangaböckerna, via det finurligt empatiska i Sparvelböckerna till det nedreducerade och strukturerade i Maxböckerna eller de existentiella vardagssagorna om den oemotståndlige grisen Benny.

Jag är så glad åt att Barbro Lindgren får Almapriset. För mig är hon en verklig gigant bland barnboksförfattare.

Jag fick frågan vilken jag väljer om jag bara får välja en. Då svarar jag nog ändå Max. Så få ord och en så välkonstruerad saga som ger illustratören total möjlighet att berätta halva historien. Konceptuellt ett mästerverk. Och med Max kaka som den allra bästa.

Fast, jag ångrar mig nog. Anarkismen hos Loranga, Mazarin och Dartanjang, de omvända barn- och föräldrarollerna, tigrarna, och lekfullheten. Det går inte att välja.

Grattis Barbro!

Räknade ord och ord för första gången

Hen i en text
Idag uppmärksammande min kollega Elisabeth mig på att någon handläggare i regionen för första gången (som vi noterat) skrev hen i ett tjänsteutlåtande. Dessutom var det i ett remissvar, och det gör mig glad att det någonstans i regeringens rullor kommer att rassla in ett remissvar där ordet hen är med.

Hen i budgeten
Men vi politiska sekreterare skrev in ordet i budgeten för 2014, och politikerna accepterade det. Ett eller två år tidigare hade vi också skrivit in det, men då ströks det när någon upptäckte det. Världen förändras, tack för det.

Tillägg: Efter påpekande från en miljöpartist konstaterade jag att jag hade fel. I strategin för ett jämställd Västra Götaland 2014-2017 fanns flera hen med, inklusive en förklaring i deras ordlista om användbara begrepp.

Om det inte nämns finns det nog inte 1
Det bästa med att läsa i padda eller dator är att det är lättare att räkna ord. Det händer ganska ofta att jag läser budgetar, årsredovisningar och annat. Bara snabbt slänga in en sökning på några ord och få en snabb bild av hur långt de kommit med jämställdhetsintegrering eller genusmedvetenhet. Idag var det en årsredovisning som inte var riktigt så bra som en kunde önska.

Om det inte nämns finns det nog inte 2
Min favoritskröna om att räkna ord är när Sahlgrenska Universitetssjukhuset beslutade om ett dokument om Sahlgrenska 2025 eller något liknande. I dokumentet nämndes världsledande 14 gånger, men närsjukvård bara en gång. Det märks.

Den attonde friande våldtäktsdomen

När dottern var friskkontrollerad och lämnad på förskolan transporterade jag mig mot tåget. Jag högg en Metro och läste det som blivit en följetong på senaste tiden.

Ännu en artikel om en våldtäktsdom.
Ännu en friande dom.
Ännu en orimligt friande dom.
Ännu en kvinna som inte gjort tillräckligt.
Som nu inte hade ropat på hjälp.
Som inte hade en berättelse som stämde med sina skador.
Som inte hade filmat eller spelat in våldtäkten.
Ännu en man
två män
som fällt en nedlåtande ironisk kommentar om kvinnan i domstolen, att hon varit en perfekt värdinna.
I samma artikel en uppräkning av tre andra friande domar.
Ruttet ruttet ruttet.
Arg arg arg.

Sedan, en lång dag av möten om budget 2015, intensiva och viktiga och delvis förvirrande.
Ilskan glömdes.

Men nu kväll och tanken återkommer.
Den gamla vanliga känslan.
Det gamla vanliga sveket mot Sveriges kvinnor.
De gamla vanliga domstolarna som ägnar så mycket kraft åt att hitta
mäns undanflykter
orimliga tvivel
mäns lögner
Advokater som jag undrar hur.
Hur kan du?
Advokater domstolar domare nämndemän
som fixerar sig vid kvinnor som inte kämpat tillräckligt hårt
inte ropat tillräckligt högt.

Fan fan fan.

Vård för papperslösa på samma villkor

Om jag frågade alla politiker i Sveriges riksdag: Är alla människor lika mycket värda? Hur många skulle svara ja? Alla, såklart. Men så är det inte i praktiken. För det har Socialstyrelsen sagt. Och de har rätt. Och vi borde göra något, borde ändra, förbättra, försäkra, behandla alla människor som lika mycket värda.

Våren 2012 gjorde Miljöpartiet en uppgörelse med regeringen om utökad rätt till vård för papperslösa (jag skriver papperslösa, även om det går att problematisera vilket begrepp som är rätt). Tanken i uppgörelsen var god, att erbjuda papperslösa mer vård, att gå från akut vård till vård som inte kan anstå. Det är samma regelsystem som gäller för asylsökande. Barn till papperslösa skulle också få vård och tandvård som andra barn. En offentlig utredning hade föreslagit dessa förändringar, men moderaterna hade i flera år stoppat det av ekonomiska skäl, starkt kritiserat av vårdprofessionerna. Snålhet istället för människovärde. Uppgörelsen gjordes mellan Mp och alliansregeringen, och Regelsystemet började gälla 1 juli 2013.

Men,Vänsterpartiet och andra som kritiserade uppgörelsen hade rätt. Förrförra veckan kom Socialstyrelsen med en rapport i ämnet.

Rapportens huvudsakliga slutsatser vilar på ställningstaganden från berörda vårdprofessioner, en analys av begreppets innebörd utifrån den etiska plattformen som fastställts av riksdagen utifrån prioriteringsutredningen och den nationella modellen för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvården framtagen av Socialstyrelsen och Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet. Vidare vilar rapporten på berörda frivilligorganisationers erfarenheter om vård till papperslösa och samråd med myndigheter m.fl. samt en genomgång av information på internet mm om 2013 års lag.

De sågar förslaget och säger klart och tydligt. Alla människor är lika mycket värda. Att sortera efter medborgarskap och ålder bryter mot grundsynen om alla människor lika värde.

Prioriteringscentrum har på Socialstyrelsens uppdrag genomfört en analys av begreppet vård som inte kan anstå utifrån den etiska plattformen för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen delar bedömningen att det finns en risk att begreppet vård som inte kan anstå inte är förenligt med den etiska plattformens människovärdesprincip då vården begränsas utifrån ålder och folkbokföring.

De pekar dessutom ut att regelsystemet sätter vårdpersonalen i en svår, nästan omöjlig situation.

Begreppet vård som inte kan anstå är inte förenligt med medicinsk yrkesetik, är inte medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten. Vad som är vård som inte kan anstå får avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren eller tandläkaren. I detta har Socialstyrelsen stöd av de samlade vårdprofessionerna.

Den nationella modellen för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvården är inte möjlig att använda på individnivå för att förtydliga begreppet vård som inte kan anstå.

Det gör att vi nu står med en rapport från vår expertmyndighet som säger att dagens regelsystem inte fungerar, och att vård till papperlösa erbjudas vård på samma villkor som andra. Min syn är självklar. Människor är lika mycket värda. Det är bara att göra som Socialstyrelsen säger. Vård ska erbjudas alla människor, oavsett bakgrund.

Men även om vi ändrar reglerna och erbjuder papperslösa vård på samma villkor, kommer två problem att återstå. Det första är att de inte kommer att våga söka sig till vården, oavsett regelsystem. Rädslan för att bli skvallrad på eller att polisen ska komma finns där hela tiden. Många kommer att inte få den vård de behöver, eller söka sig till Rosengrenska stiftelsen som gör ett hästjobb för att på frivillig basis erbjuda vård och tandvård till en extremt utsatt grupp. Men den svenska asylpolitiken är fel, eftersom flera av dessa människor borde få stanna.

Det andra återstående problemet är vård för fattiga EU-medborgare utan sjukförsäkring. Som Socialstyrelsen skriver:

Frågan om tillgång till hälso- och sjukvård och tandvård för EU-medborgare utan uppehållsrätt eller sjukförsäkring har inte behandlats inom ramen för detta uppdrag.

Jag har inga förhoppningar om att en snål alliansregering kommer att genomföra förändringar nu i vår. Inte i det debattklimat som råder nu i Sverige, med en rasism och en rasismifiering av det offentliga samtalet. Men jag hoppas att en rödgrön regering genomför ett fungerande system för vård på lika villkor för dessa grupper. Där känner jag optimism. Men med Socialdemokraternas track record i asylpolitiken har jag svårt att känna optimism i den frågan. Men jag hoppas.

Fyra prioriteringar så här på internationella kvinnodagen

Det är internationella kvinnodagen och jag önskar mig att de små myrstegen mot ökad jämställdhet ska ersättas av större steg. Oändligt mycket återstår. Om vi bara hinner tre feministiska förändringar på tre år vill jag se dessa fyra.

1) En ändrad och fungerande våldtäktslagstiftning som bygger på samtycke. Få saker gör mig mer förbannad än våldtäktsdomar som är helt galna. Jag är medveten om att advokaterna kommer att lära sina klienter att ljuga på ett nytt sätt (Hon sa ja!), och att domare med sunkiga värderingar om kvinnlig sexuell underordning riskerar att fortsätta feltolka till offrens nackdel. Men en lag om samtycke är den enda vägen framåt mot lagstiftning och rättsväsende som bygger på att män förväntas ta ansvar för sitt beteende och inte skuldbelägga kvinnorna. Samtycke är enda vägen vidare mot en förändrad syn på sex hos både unga och äldre killar. Det är verkligen patetiskt och väldigt sorgligt att läsa våldtäktsdomar och hur både jurister och nämndemän hela tiden letar efter skäl att befria männen från att vara ett någon som tar ansvar eller bryr sig om. Vi behöver för övrigt kräva genuskompetens för att få verka som jurist i svenska domstolar.

2) En delad och individuell föräldraförsäkring. Vissa reformer är mer geniala än andra eftersom de kan förändra så mycket med en enkel reform. Den ger chansen att bryta den övergång mot försämrad jämställdhet i paren som sker när unga par skaffar barn. Bara på några år kommer vi att ändra den ojämlikhet som finns i både föräldraledighet och vabbande. Jag svindlar lite av positiv yrslighet av alla positiva förändringar det kan skapa av hur män och kvinnor tänker och bemöts och agerar i arbetslivet och i hemmet.

3) Högre löner och fler händer. Jag önskar att massor av modiga och kloka politiker Sverige över får makten och tar tag i kvinnors arbetsmiljö och lönevillkor i offentlig sektor. Det gäller både de högutbildade som sjuksköterskor och lärare och LO-kollektivets alla assistenter, skötare och undersköterskor. Lönerna måste upp och den sneda fördelningen mellan kvinnodominerade yrkesgrupper och manliga måste jobbas bort krona för krona. Det kommer att kosta pengar att höja lönen och anställa fler, det kommer att sänka "produktiviteten" när vi faktiskt höjer priset för vården, barnomsorgen och skolan. Men vi måste, precis som vi måste ta tag i att anställa fler och att erbjuda all personal bättre fortbildning.

4) En skola och barnomsorg som bygger på ökad genuskompetens. Jag är så oändligt trött på lärare som inte kan hantera killar som bråkar och stör i klassrummet, trött på att killars kränkningar tolkas som att "Han tycker egentligen om dig". Jag vill att min lilla Myra ska få gå genom en skola som ger alla samma villkor. Därför blir jag glad att det finns en statlig utredning som innehåller mycket kloka tankar att använda. Den heter Män och jämställdhet och kom alldeles nyligen.

Mycket intressant (och kortare) finns att läsa i LO:s jämställdhetsbarometer, som var ett bra initiativ.

Sen hoppas jag på att slippa några jäkla grattis idag. Pepp: Okej, Fira, definitivt okej. Men mycket kamp, kvinnodagen är en dag för att kamp och att hylla den kamp som förts länge och som måste fortsätta föras. Därmed måste en kvinna vinna Mello ikväll. Där har jag ingen som helst prioritering utöver det önskemålet. Bara jag slipper joddlande.