Brownwashing i flera steg - en kronologisk historia om SD:s normalisering

Brownwashing i fem steg - en kronologisk historia om normalisering av ett rasistiskt parti

Vi väljer parti med våra känslor. Ett parti som väcker avsky eller misstro lockar oss inte. Men ett som väcker trygghet, gillande eller framtidstro lockar oss. Alla väljare tänker på sitt sätt, men känslan och inte rationella argument är en central del i beslutet att stoppa i just den valsedeln. Siffror kan inte ta dig hela vägen, men känslor kan.

Vi är många som funderat mycket på varför Sverigedemokraterna fick 13% av rösterna. Från ett stigmatiserat parti som väckte obehag hos kanske 98% av befolkningen och sedan hos 94% av befolkningen och nu hos 80% av befolkningen så var de plötsligt ett mellanstort parti. Någonting hände med väljarnas kraftigt negativa känslor för SD. Vad? När? Hur?

Då säger jag. Det är inte så konstigt med tanke på vilken hjälp de fick med att tvätta bort sin brunhet.

Min berättelse bygger på några grundantaganden. Ett av grundantaganden är att logiken i moderna medier bygger på en känslostyrd logik om rimliga tvivel, inte på sanningar eller logiska argument. Det är som i domstolar. Det är inte med fakta och logiska argument som advokater slingrar ut våldtäktsmän ur svenska domstolar, utan genom att sprida rimliga tvivel om skulden. Det är på exakt samma sätt med Sverigedemokraterna och deras rasism. Typexemplet är när Jimmie Åkesson sitter i valutfrågningen och säger ”Vilken järnrörsskandal?” och journalisterna inte ens ställer en följdfråga eller ställer honom mot väggen.

Ett andra grundantagande är att höger-vänsterskalan är så nedtonad att SD:s huvudvinkling på politiken – tradition/nation mot frihet/nytt/genus/hbtq får så stort utrymme i valrörelsen. Daniel Suhonen och Enna Gerin skriver om hur höger vänster-skalan tonats ner i valrörelsen, vilket öppnade för den andra dimensionen mellan frihetligt (Fi och MP) ställt mot traditionellt och auktoritärt att dominera valrörelsen. SD som pratar om trygghet och tradition kunde lugnt ställa sig mot FI:s radikala feministiska revolution, utsedda till huvudmotståndare. Det lite jobbiga är att Fi och MP genom att definiera SD som sin motpart gjorde detta möjligt.

För, det är ett faktum. Även om hbtq och rätten att definiera sig som vilket kön en vill är viktigt, så ser stora delar av svenska folket det som en pseudofråga när pensionen sjunker och det inte finns några jobb att få. Utan att ha sett undersökningar över procenten vågar jag säga att detta är sant.

Ett tredje grundantagande är att makt genomsyrar språkbruk. Den som har makt kan definiera ordens värdering. Den som är utan makt säger saker i ett vacuum som inte kan påverka själva diskursen. Men de som har makt kan påverka hur någon definieras. Det är då självklarheterna dyker upp om hur Sverigedemokraternas rasism har normaliserats. Hur rasistiskt blev före detta rasisistiskt till främlingsfientligt till invandringskritiskt. Det är ett medvetet val av den svenska journalistkåren att definiera bort SD:s rasism.

Nu har jag antagit klart. Nu blir det brownwashing i fem steg.

***

Det är höst 2012 och Sverigedemokraterna genomför sitt försvarsadvokatupplägg om nolltolerans. Från och med denna punkt är hela den offentliga debatten om Sverigedemokraterna en domstolsförhandling där de står anklagade av olika grupper för att vara rasister, men att de försöker slå rimliga tvivel om att det är så.

***

Det är höst 2012 och Sverigedemokraterna ligger på drygt 6% i opinionsmätningarna. I Agenda ordnas en partiledardebatt. Den omtalade vinklingen på en fråga om integration (inte segregation) var. "Hur mycket invandring tål Sverige?" Tre månader senare har Sverigedemokraterna nått 10% i opinionsmätningarna. Invandring och flyktingar lämnade här logiken att vara en humanistisk självklarhet, och blev till ett problem. 

Och SD stiger.

***

Det är december 2013 och nazister attackerar en demonstration i Kärrtorp. Fredrik Reinfeldt kommenterar det med att det var ett bråk mellan extremister. Hans syfte vet jag inte, men det framstår som självklart att han vill smutskasta den breda vänster som bär upp de antirasistiska demonstrationerna. Vilket är precis den centrala tes han driver i boken "Stenen i handen på den starke" - en bok vars syfte är att misstänkliggöra allt utomparlamentariskt arbete utom skattefusk. Det är Fredrik Reinfeldt som konservativ surgubbe.

Vi ser oförmåga att ta ställning mot nazister som använder våld. Vi ser hur makten slår på motmakten. Vi ser hur makten definierar om antirasist till extremist. Automatiskt händer något med ordets antites. Moderaterna ställer sig på samma sida som Sverigedemokraterna som några som definierar sig som motsatsen till antirasister. Det är som ett fototillfälle för Jimmie bredvid Fredrik som två som fördömer vänsterextremister.

***

Det är april 2014 och Skolverket fattar ett beslut att Svenskarnas parti ska släppas in i svenska skolor. Nazister!!! De tog sedan tillbaka det normerande i sitt beslut, men skadan var redan skedd. De bidrog där till att säga att detta inte var ett nazistiskt parti utan att de var ett parti som alla andra. Därmed utsatte de rasifierade elever för att bli kränkta av tydligt rasistiskt språkbruk i debatter. Men det jag är ute efter här är att de flyttade gränsen för det som var okej att säga. När Svenskarnas parti hade normaliserats till den graden gjordes SD ännu mer normala.

Ännu. Mer. Normala.

Sverigedemokraterna är inte längre ett rasistiskt parti enligt en svensk myndighet. Yttrandefrihetens gränser är flyttad. Vare sig polisen eller Skolverket klarar av att freda människor från hatbrott och hets mot folkgrupp.

Och Sverigedemokraterna som krupit ner till 9% i opinionsmätningarna börjar direkt stiga upp till 10-11%.

***

Det är april och Fi inleder sin kampanj till EU-valet med sin snärtiga slogan "Ut med rasisterna - in med feministerna." De utser SD till sin huvudmotståndare och definierar sig som motsatsen till SD. Det vill säga SD är motsatsen till högutbildade och antirasistiska kvinnor i storstäderna. Precis den känsla som många ickefeministiska män känner. Precis den vi mot etablissemanget som det republikanska partiet i USA kört under många år. Det är inte företagarna som definieras som eliten, utan akademikerna, storstadsborna, liberalerna.

Fi gör rätt. Men SD fortsätter växa.

***

Det är i början av juni 2014 och Fredrik Reinfeldt står i Agenda och talar nedlåtande om att "någon står med en skylt och säger nu blir det en feministisk revolution och jag vet inte riktigt hur det kommer att drabba och påverka människor i Sverige". Återigen använder han ett språkbruk som är hårt och hotfullt. "Revolution" och "drabba" används för att demonisera. Syftet för honom är att genom gammal sedvanlig smutskastning kasta dynga på Fi genom att antyda att de är revolutionära. Samma språkbruk återkommer av Tobias Billström efter valet, och av Centerpartiets regionråd i Västra Götalandsregionen Kristina Jonäng. De talar om Feministiskt initiativ extremister. De talar om Vänsterpartiet och SD som extremistpartier. De använder exakt samma språkbruk som SD och deras hatmobb på nätet använder. 

Nu börjar bilden framträda ännu tydligare. Moderaterna sällar sig genom sitt konservativa språkbruk även till antifeminismen. Jimmie Åkesson har inte behövt röra ett finger för att få del av moderaternas positiva varumärke. Den väljarbas som SD riktar sig till har nu fått hela den antirasistiska och den feministiska rörelsen gjord till extremister och revolutionärer.

SD är nu brownwashade så till den grad att de bara kan glida med in i valrörelsen och säga Mer pengar till välfärd. Mer pengar till välfärd. Och mer pengar till välfärd.

***

Augusti 2014. Fredrik Reinfeldt håller tal där han bekräftar Sverigedemokraternas tankefigur att vi inte har råd med välfärd på grund av vår generösa invandring. SD:s själva grundtes är bekräftad från statsministern. 

The rest is a sad history.

***

Vad är det som händer med SD genom dessa händelser? Jo, SD grupperas ihop med moderaterna som en antites mot de andra. Mot feminister, mot antirasister och PK-eliten som vill ha revolutioner, är tillåtande mot vänstervåld och fokuserar på vad som raljant pekas ut som oviktiga frågor, som definition av könsidentitet eller delad föräldraförsäkring. 

När du smutskastar någon tvättar du någon annans smuts.

Och när politiken upphör att handla om de stora konflikterna i samhället dör den en smula.

"militanta feminister och kommunister"

Jag brukar ibland säga att jag är väluppfostrad. Jag svär visserligen en del, men använder sällan överord eller förolämpningar i politiska samtal med motståndare. Jag har inget som helst problem med att kalla Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti, och är beredd att försvara och motivera den åsikten öga mot öga med dem. Det är inte svårt eftersom deras politik är rasistiskt uppbyggd, tänkt och motiverad. Jag ser det inte som smutskastning eftersom jag kan motivera.

Men hur tänker Kristina Jonäng, regionråd för Centerpartiet i Västra Götalandsregionen? I en bloggpost som kommenterar valet på "vi gjorde allt rätt"-sättet, kommer smutskastande drapor av ett sorgligt slag.

"Det gjorde att antidemokratiska krafter, militanta feminister och kommunister kunde håva in segrar".
"Militanta socialister förklädda till feminister övertygade över tre procent av väljarkåren." 

Som sagt. Jag kan använda ord som motparten vänder sig mot, men jag kommer att motivera och förklara varför. Jag är nyfiken på var Kristina Jonäng hittar kommunister och militanta socialister.

Det är sorgligt med smutskastare som inte vågar ta en öppen debatt. Det är den typen av politisk diskussion som alienerar många väljare. Väljarna förtjänar och vill ha en öppen, saklig diskussion om politikens innehåll och samhällets utveckling. Inte simpelt dyngspridande.

Öppet brev till alla som röstat SD

Låt oss få veta. Jag hoppas att ni 13% som röstat på SD nu vågar vara öppna med att ni gjort det. Sätt på er en SD-knapp och låt oss få veta. Låt oss prata politik, rasism, klassklyftor och sänkta skatter. Sluta gömma er i anonymiteten utan kör på och berätta varför ni valde SD. Berätta vid fikarumsbord, spårvagnshållplatser och andra ställen. Inget "Jag är inte rasist men", inga fördomar, utan låt oss hålla oss till det som är, inte det ni misstänker eller tror eller har hört. Låt värderingar och människosyn komma upp till ytan. Låt oss antirasister få prata med er, diskutera, prata, resonera och kom igen nu, ni måste våga bli ifrågasatta om vad som lockade er med ett parti med nazistiska rötter. Låt mig höra vad ni gillar med riksdagsledamöter som rasistsvingar järnrör på gatan, och som vill stoppa en fri press. Låt oss prata. Låt oss svenskar diskutera politik på riktigt.

Håkan med på tio bästa. Jag menar elva, nej tretton

Håkan Hellström igår 7 juni var bra. Väldigt bra. Troligen det bästa jag sett honom. Eller kanske inte. Vi satt högt upp på en av långsidorna, och ljuder var allt annat än jättebra, pratet nådde oss inte och sången var väldigt burkig. Men samtidigt satt vi och såg spårvagnarna som körde förbi, och såg allt från Johanneberg via Guldheden och Sandarna till Ramberget. Den vyn tillsammans med 70000 personer som sjunger med, tänder mobiler och Är, är magiskt.

Fast gårdagens största upplevelse var kanske ändå att min fjortonåriga dotter Tova var på konserten. Jag gav henne två biljetter i födelsedagspresent och hon hade en kompis med sig. Hennes första konsert någonsin. När jag pratade med henne efteråt sade hon "Det största jag nånsin upplevt". Tur för henne som börjat så stort och jag är säker på att hon kommer att ha många fantastiska konsertupplevelser framför sig.

Då satte mitt gamla minne igång om att minnas mina bästa konserter nånsin. Listor är en omöjlighet. Men jag satte mig och försökte minnas särskilda konsertupplevelser. Jag hade några begränsningar. 1) Det jag minns. 2) Just konserter. 3) 10. Det blev 11.

Kronologisk ordning:

Imperiet, Musikfiket Varberg, 1985
The Pixies, Roskilde 1989
Waterboys, Mejeriet Lund 1989
Docenterna, Hultsfred 1991
Popsicle, Hultsfred, 1992
U2, Scandinavium, 1992
Bob Hund, Kåren Göteborg, 2001
Kent, Röda sten, Kalasturnén 2002
Säkert, Way out west 2007
Laleh, Way out west 2012
Håkan Hellström, Ullevi 2014

Fortsatta minnen dyker upp.
Teenage fanclub, Trädgårn 2010
Billy Bragg, Way out west, 2012

Sverige, Kentfest, Nya Ullevi, 1 juni 2014

Ibland händer Det. Ett särskilt ögonblick som tydligt ristar in sitt minne medan det händer. I söndags kväll var ett sådant när Jocke Berg ordnade en fem minuter lång antirastisk manifestation på Kentfestivalen på Nya Ullevi.

Vi har ett gemensamt ansvar att sparka ut dom rasistiska krafterna ur riksdagen... ...Det är viktigt att vi gör det med våra röster och inte med våld. Det är våran skyldighet. Skyll inte ifrån er.  För dom kommer att finnas där, dom jävlarna.

Sedan kom "Sverige". Jag vill framhäva de tre fantastiska körtjejerna (Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Beatrice Eli) som lyfte Kents ibland kyliga musik till ännu mer värme. Det var så strömmande-tårar-vackert att stå där som en av 14000 som sjöng "Välkommen välkommen hit, vem du än är, var du än är".

Det är Sverige 2014 och vi kommer att vinna om vi bara är många.

Igår VALU - imorgon SCB - jag tror faktiskt att Vänsterpartiet ligger på över 8% just nu

Jag sitter här kvällen efteråt och försöker förstå vad som hände. Ett grattis till Mp och FI. Renodling och fokus på enskilda frågor och optimism fungerar. Och obehaget. Mer om det sen.

Men jag börjar med Vänsterpartiet. Det är klart att det känns som en besvikelse med 6,3%. Men vad består besvikelsen i egentligen?

Är det en besvikelse för att VALU gav oss 8,1% tidigt på kvällen och vi cashade in två mandat?

Eller är det en besvikelse för att de sammanvägda mätningarna nu på slutet haft Vänsterpartiet på ungefär 8,5%?

Och. Hur är det egentligen? Jag menar, tidigare har människor jag pratat med tagit för givet att FI:s röster nästan rakt av tagits från Vänsterpartiet. Det var en vanlig tolkning efter förra EU-valet när FI fick 2,2% medan Vänsterpartiet backade. Med tanke på att V + FI nu fick 11,6%, har det uppenbarligen hänt något annat. Inte minst eftersom 85% av FI:s väljare enligt VALU definierar sig som vänster. Det är inte direkt besvikna folkpartister. Det är en vänsterfeministisk våg som är så tydlig.

Dessutom går det att läsa sig till att Vänsterpartiet i själva verket fick sina nästan 9% bekräftade igår. VALU frågade vilket parti folk skulle röstat på om det hade varit riksdagsval. Vänsterpartiet fick 8,1% i VALU, vilket är en överskattning av det faktiska valresultatet. Samtidigt svarade 11,6% av de tillfrågade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var riksdagsval. Med lite matematiska omräkningar byggt på felskattningen ger det 8,55%.

Här till vänster ses det senaste årets sammanvägda data från samtliga opinionsundersökningar. Som synes var det ett minitapp i april, men annars är det lika stabilt som nivån på girigheten i ett välfärdsbolag.

Min gissning är att SCB imorgon bekräftar uppgången och ger Vänsterpartiet minst 8,2%, och SCB brukar förutspå valresultat bra. Jag tror FI får 2,8% i SCB:s mätning.

1 maj kan vara som en bal på slottet*

Vänsterpartiet Majorna har en bra slogan! 

1 maj var sådär ganska perfekt, för det som var 1 maj-relaterat. Vädret fint, opinionsmätningarna i medvind för V och min äldsta dotter demonstrerade för första gången bredvid mig.

Ja. Min äldsta dotter Tova gick för första gången i tåget utan att ligga i barnvagn. Hon brukar då och då fråga mig saker om politiska uttryck och testar och frågar mig "Pappa, vad betyder feminist?", "Pappa, är du feminist?" och jag svarar "Ja, självklart", varpå svaret kommer "Bra". Jag älskar hennes kommentarer om hur dålig Reinfeldt är, där hon applicerar sin enkla Robin Hood-matematik. Förra valet när hon var 10 år, frågade hon massor om det blåa och det rödgröna laget. Och nu gick hon där bredvid mig i demonstrationen, av fri vilja. Hon frågade mig vad vi skulle demonstrera för och emot, och mitt svar fick henne att svara "Ok, bra!" Nästa val får hon rösta. Det känns alldeles fantastiskt.

Vänsterpartiet ökar. Ulf Bjereld, som jag skämtsamt kallar rikslikare för demonstrationsdeltagande i Göteborg skattade att Vänsterpartiets tåg hade 4500 deltagare, en ökning från ca 4000 förra året (enligt Ulf). Partiet skattade högre, och jag såg tåget kan skulle också höja lite, men det är jämförelsen och ökningen som är viktigast. Vänsterpartiet ökar för tredje eller fjärde året i rad.

Och Feministiskt initiativ lockade 3500 i sin demonstration. Det är optimistiskt varje gång en hör FI och de har medvind i medierna just nu. Jag tror det kan räcka både till Bryssel och till riksdagen med den mediala medvinden. Tidningarna skriver bara positivt om dem just nu, och det brukar betala sig.

Bara en sak om Fi. Det är fruktansvärt ohederligt att hävda att alla andra partier är lite veka som antirasister. Gudrun Schyman vet bättre än så, hon vet att Vänsterpartiet inte har något att skämmas för där. Men osynliggörandet och ihopklumpandet av V med andra partier är en av FI:s centrala delar i strategin, som det ser ut. Trist.

Slutligen festen. Ett parti med självförtroende ordnar fester som den här på 1 maj. 900 socialister och feminister fyllde Pustervik till bredden med prat, musik under "Välfärden är inte till salu" och lite dans. José Gonzalez uppträdde med sitt lugna gitarrspel, Sator var charmiga och gav mig och Frida Hultsfred-92-feeling, Hunt stod för feministisk shoegazing och El Perro del mar gjorde sin grej med finbesök av Jens Lekman. En väldigt fin kväll, och en fantastisk marknadsföring av Vänsterpartiet Göteborg bland allmänna vänsterväljare som säkert kan välja Vänsterpartiet efter en sådan fin kväll.

* Alltså efter att vi avskaffat monarkin och har republikansk bal på slottet efter att vi avskaffat monarkin och typ byggt om huset till lägenheter.